Senaste inläggen

Av astarot - 22 april 2013 10:00

 

Tjoho!

Vi som börjar tröttna på att bära med oss zombie-repellent eller tycker det är jobbigt att ha en zombie hemma för att att skörda odöd doft innan vi beger oss ut bland alla andra zombier på stan kommer nu den perfekta parfymen.



Perfekt att bära med sig i tunnelbanan, på bussen och kontoret för att fräscha upp det luktmässiga försvaret.


Tyvärr har utvecklarna av zombieparfymen Demeter Fragrance Library inte helt perfektionerat sin produkt och till damer gjort en svagare variant av doften som beskrivs som "Tänk skogsmark. Zombie för Honom är en blandning av torkade löv, svamp, mossa, mjöldagg och jord." Jag menar. Ju starkare doft av föruttnelse desto enklare att överleva bland de odöda. Lite taskigt att just tjejer ska ha den sämre varianten, även om de är bättre på att slåss.



Den här limiterade parfymen finns att köpa endast fram till 15 maj. Så skynda på. Eller använd dig av naturliga dofter. det är ju trots allt mest miljövänligt med närodlat, trots metangas...


på återlevande

astarot

ANNONS
Av astarot - 18 april 2013 11:45

 

 

Kärlek kan förändra oss. Jomen. Det kan också förstöra oss, men det är kanske för dystert? En av grejerna med zombiefilmen är ju att vi ska känna den där saknaden, skräcken för att förlora våra närmaste. Som Barbara i Night of the Living Dead när Johnny kommer tillbaka. Skulle du kunna döda din bror? Din kärlek? Ditt barn? I Warm Bodies gör man precis tvärtom och pajar i mina ögon ungefär 100% av det jag avgudar med zombieprylen. Det går inte att göra zombien till en medveten varelse utan att förlora mer än vad man får ut och utan att gräva stora hål i logiken.


Ahmenvafan. Bara för att det är zombier med behöver de ju inte vara Romeros zombier, tänker du. Synd bara att du har fel.

 

Warm bodies
Regi: Jonathan Levine, 2013
Medverkande: Teresa Palmer, Nicholas Hoult, Analeigh Tipton m.fl


Kan en levande kvinna älska en zombie? Och vad säger de levande respektive de döda om ett sådant oheligt förhållande? Det är grundpremisserna för den här småsöta men rätt groteska Romeo & Julia-historien.


Zombiepojken R, med någon slags mänsklig moral beskyddar den levande Julie och magi uppstår. Ett hjärtslag i taget tar den mänskliga närheten och värme honom närmare det riktiga livet. Botemedlet mot zombieepedemin är således kärlek, att vi bryr oss om varandra. Här är budskapet i Warm Bodies.


Tittar vi hörlursförsedda stressfolk bara upp från våra smartphones för ett ögonblick räddar vi varandra och slutligen världen. Med tanke på zombiefilmens inneboende socialkritiska kärna sätter Warm Bodies fingret på ett av genrens mest tydliga teman - vår självdestruktivitet. Gott så.


Tyvärr måste jag ändå säga att det är lite för enkelt, eller snarare att det är en alltför lång väg att gå för att göra denna poäng. För oavsett alla smarta referenser till zombiegenren, hjärnätandet, långsamheten och dumheten blir parodin platt när allt är på låtsas, som att Bobby till slut kliver ur duschen (Vaddå? fattar du inte parallellen? Nähä, nu är man visst för gammal också. Tack!). Varför luktar inte zombiepojkvännen? Om det räcker med lite zombieblod i pannan för att passera som odöd, varför har det tricket inte använts för att utrota de vandöda? Om zombier kan tänka, öppna dörrar och sköta skivspelare, varför har inte de i sin tur käkat upp allihop? Och varför i hela jädra friden kan zombierna plötsligt käka dött kött sparat som en doggy bag i fickan? Då är det ju lugnt för de veganzombier som inte vill äta levande folk och dessutom (ett mycket stort dessutom) fritt fram för zombier att kannibalisera på varandra.


Det här är såklart för att få historien att fungera men dessa krystade konstruktioner blir nästan outhärdliga då de görs bara för att anpassa ännu ett monster till en fållan av föredetta upprorsmakare. Det finns faktiskt andra zombiefilmer (exempelvis My Boyfriend's Back, Zombie Honeymoon, Boy Eats Girl) i samma anda som berättar typ samma historia utan att bli till en total sockerchock. Och här återupprapas (ja, en medveten felstavning okej - får man inte hitta på egna ord nu heller?) det gamla temat - fin flicka tar hand om bråkig pojke och kan förvandla honom till prins med sin kärlek (dvs. snygghet).


  Men, nawww.. är du gängmedlem? Så gullig! Jag ska rädda dig.


Är du inte en fanatiskt zombienörd som undertecknad har du kanske lättare att se en nyskapande zom-com. Inte vet jag, men okej, det får väl finnas vegetarianvampyrer och zombier med själ, men det tar udden av det som länge varit vasst och otämjt. Det fanns en tid, för bara tio år sedan, det inte kunde komma tillräckligt med zombiefilmer - nu är det tyvärr för många.


På omlevande

astarot

ANNONS
Av astarot - 12 april 2013 09:09

  Så här är jag van att möta mörkret...


Okej då. svamlar väl vidare* om moderna monsterfilmer då.


Monstret är det som i mörkret stirrar tillbaka, något kusligt som vi annars kanske förtränger. Det monstruösa kan rasera det trygga som vi tagit för givet. Därför är det inte så konstigt att monstret i berättelsen alltid varit något att frukta. Något som kan förgöra, skrämma och äckla oss.


Samtidigt har monstret på något sätt också alltid varit oss själva. Vampyren, Mr. Hyde, zombien, varulven, mumien och alla andra oheliga varelser har pekat på människans djuriska drifter, svagheter, narcissism och fåfängliga önskningar. Kanske är det tydligast i Frankenstein där de riktiga monstren är vi själva för att vi vill döda det som skrämmer oss eller i Nightbreed där monsterutrotningen är en tragisk parafras på Förintelsen. Monsterfilmen har varit den perfekta skapelsen för att stirra ner i avgrunden och möta helvetet. Nu tittar vi ner i avgrunden och möter, kanske förvånande, istället frälsning. Det finns inte längre något som kan stirra djupt in i våra själar och ifrågasätta vårt inre.


Frukta monstret! 


I den moderna filmen har vi dresserat monstren, fått dem att gå fot och räcka vacker tass. Vampyren har fått själ och kan välja att dricka syntetiskt True Blood. Det vandöda livet är inte längre någon förbannelse, det är en evighet av ”Party All Night and Sleep All Day”. Zombien, denna parafras på den ruttnande mänskligheten, vandrar inte längre omkring omedveten om allt utom människokött utan är i Warm Bodies objekt för en ung kvinnas kärleksönskan att omvandla tölpen till prins. Mardrömsvarelser i Monsters Inc. är snälla och rädda för barn medan trasiga förhållanden egentligen finner den sanna familjelyckan hinsides i American Horror Storys gamla spökhus.


We're a happy family  


Monster samlas, inte för att förgöra, utan berätta för oss att allt är bra. Vi behöver inte oroa oss. Kanske är det fullt förståeligt när stora, abstrakta miljöhot och mänsklig avgrundsondska ligger över oss som en obehaglig spikmatta, tydligt också i filmer som Hostel och A Serbian Film.


Vi behöver inte längre en köttätande, hjärndöd zombie som berättar om vår självdestruktivitet – vi behöver en odöding som stoppar om oss och läser godnattsagor. Helvetet finns inte längre och istället för en mossig gammal himmel kan vi istället drömma om att som superhjälte få leka med Edward, Jacob eller annat valfritt godhjärtat monster utan en tanke på döden. Den eviga, tomma döden. Den som inte får finnas.



på omlevande

astarot

* i mångt och mycket från en av mina krönikor i fina Folkbladet.

Av astarot - 9 april 2013 12:09



Med tanke på kommande premiären av zombiekärleksRomeo&Juliadramat    tänkte jag det är dags att värma upp (hehe) med ett gammalt mossigt zombieperspektiv*. Och med mossigt menar jag närapå helruttet gammalt, dvs vi som växte upp på 1980-talets videoera. För erkänn. Det var fan våldsammare förr!


Alltså. Det är egentligen helt otroligt. För er födda på 1990-talet och senare kanske inte det är så konstigt att det dyker upp zombiefilmer på våra biografer. Men vi som upplevde 1980-talets moralpanik gällande skräck- och våldsfilmer är det faktiskt helt sjukt. På den tiden var zombieälskare misstänkta brottslingar, utsatta för bilder värre än fysisk barnmisshandel. Polisen gjorde razzior mot videobutiker och beslagtog videofilmer medan uthyrande riskerade fängelsestraff. Ja, faktiskt. Skulle det göras en spelfilm om det idag skulle folk tycka det var överdrivet. Det var det också. Tack för det SVT och Studio S. Jag menar det!



Det här gällde all slags skräckfilm och blev de inte totalförbjudna censurerades de kraftigt. Zombiefilmerna blev med största sannolikhet bannade från allmän beskådan. De var för våldsamma, sjaskiga och blodiga. Zombiefilmer var tillsammans med kannibal- och porrfilmer det lägsta av det lägsta. Vi som gjorde allt för att se just det lägsta inom skräckgenren visste därmed precis vad vi skulle se och jagade efter kopierade videoband (den tidens högst analoga fildelning)  som utlovade helt ocensurerade filmer.


 

Att få vadderade kuvert i postlådan var varje gång bättre än vilken julafton som helst. Zombie Flesheaters (Lucio Fulci 1979), Burial Ground (Andrea Bianchi 1981), Oasis of the Zombies (Jean Rollin 1982) var titlar av mytiska proportioner! På kuppen var vi en till fiktionsfilmen förlorad videogeneration försedda med vilseledande material av ondskefulla filmlangare. Så när Braindead (Peter Jackson) 1993 plötsligt släpptes fri av censuren, Dawn of the Dead (Zack Snyder) 2004 seglade in på våra biografer och Zombieland (Ruben Fleischer) 2009 blir en biosuccé blir livet smått surrealistiskt.


 


Surrealistiskt är bara förnamnet när den välbekanta ruttnade figuren dyker upp i populärkulturen som en sympatiskt figur. I filmen Wasting Away (Matthew Kohnen 2007) får vi se världen ur zombieperspektiv, i Fido (Andrew Currie 2006) kan vi ha dem som husdjur och i Warm Bodies (Jonathan Levine 2013) blir de, likt glittervampyren Edward, objekt för en ung kvinnas kärlek. Förvisso har det hänt tidigare i exempelvis komedin Idle Hands (Rodman Flender 1992), så att zombien anpassas till en publik vana att betrakta monster som tandlösa, bedårande varelser är kanske inte helt förvånande. Det är bara svårt att övertala min inre trettonåring att det faktiskt är sant.


Eller vadå 13-åring förresten. 40-åringen då? Är den ingen som bryr sig om han?

på återlevande

astarot


*i många delar baserad på en grej jag skrev åt Nöjesmagasinet City

Av astarot - 14 december 2012 11:04

 

Om zombien är nutidens allra populäraste monster måste The Walking Dead vara nutidens allra bästa julklapp. Kulturgärningen Apart förlag gör genom att släppa serietidningen på svenska är dessutom något som måste uppmuntras i detta seriekarga land där man tror att alla måste sluta läsa serier när de fyller moped. Om det är någonting The Walking Dead bevisar är det att serier är ett medium för åldrar långt in i efterlivet. Här behandlas nämligen alla de grundläggande frågor som ständigt utgör kärnan i alla kreativa kulturskildringar – döden, livet och människans väsen.


The Walking Dead vol. 5: Anfall är bästa försvar

Skapad & manus av: Robert Kirkman

Tecknad av: Charlie Adlard



The Walking Dead är ingen fin skildring av vårt mänskliga tillstånd men berättelsen talar ändå om en mänsklig drivkraft för social samvaro, gemenskap och solidaritet – något som kanske inte är helt möjligt i en postapokalyptisk värld men åtminstone eftersträvansvärt.


Helt möjligt säger jag som att det finns någon som helst ljusning efter volym fem i den svenska utgivningen? Här barkar nämligen allt åt helvete ordentligt och det som tidigare varit obehagligt mörkt blir nu perverst becksvart. Efter att Rick, Michonne och Glenn hittat ett ställe med överlevare drar nämligen en överbryggande historia om våldtäkt, hämnd och medmänsklig kyla igång som skiftar fokus än mer från zombierna till en strid människa mot människa. Berättelsen lyfter skickligt perspektiven från det specifika hotet rakt ned i djupet av mänsklig ondska. Ni har alla hört det i otaliga filmer (de flesta bra) ”vi är dom och dom är vi”, men här blir zombierna till ett ganska obetydligt hot – en banal form av ondska endast styrda av sina grundläggande drifter – jämfört med mänskligt beräknande och pervers grymhet.


 


Kanske är jag en osedvanligt cynisk eller deprimerad personlighetstyp men visst är det såhär vi moderna människor kommer hantera en undergång när vi måste lära oss att leva ur hand i mun under extrema förhållanden. De som roffar roffar och de som vill hjälpa blir uppätna, bokstavligen. Nietzsche myser i sin grav. Den moral och de kulturella koder som är nödvändiga i trygghet förlorar giltighet i kaos och visar den mänskliga civilisationens bräcklighet.


Utan att överdriva det minsta – zombieberättelser blir fan inte bättre än så här! Eller, ja. Kanske i nästa nummer då...


På återlevande!
astarot

Av astarot - 23 augusti 2012 10:50

Hej hå alla mönsterdiggare! 

ja alltså ni som antingen gillar att sticka eller ni som ständigt blir inkallade för ännu ett rorschachtest. 


Tänkte det var dags att uppdatera bloggen. Eftersom jag ändå inte gör annat än skriver hela jävla tiden och har (un)deadlines hängande över mig som en aspel från helvetet är det ju dumt att stanna upp och andas.. I vilket fall är det dags att ta tjuren vid hornen och skriva lite om ännu en film som kan tjäna några smulor på faktumet att Night of the Living Dead är gratismaterial. Bara för att man glömde sätta ett litet © på filmen när man bytte från Night of the Flesh Eaters. Surt sa George Romero. 

 

 

 

Night of the Living Dead 3D

Regi: Jeff Broadstreet

Medverkande: Brianna Brown, Joshua DesRoches, Sid Haig m.fl

dvd, Njuta Films

 


George Romeros Night of the Living Dead formade zombiegenren som vi är vana att se den idag, återlevande människor i långsam jakt på de levandes kött. Den här uppdateringen är både en hyllning och en något tramsigare version. Inledningen med Barbara och Johnny är okej och vissa paralleller till Romero gör det rätt underhållande. Sedan blir det lite väl tramsigt och oinspirerat. Dynamiken hos gruppen i huset är långt ifrån så spännande och drivande som originalet. Många av Romeros poänger om gruppdynamik under stress gör filmen mindre effektiv och att den i mångt och mycket saknar poäng. Eller kan det vara så att vi långhåriga sluskar fattar långsamt?


 


Så är det såklart inte. På zombebloggen avråder vi från alla former av droger som inte är självlysande och gröna. Gnabbet mellan Barbara och Johnny håller rätt bra klass och filmen är både effektmässigt, stilistiskt välgjord, om man är van vid lågbudgetfilmer, och får man inte ont i huvet är även 3D-känslan rätt ok. Kul ändå att se film med den gamla cyanröda tekniken som vi kids fröjdades åt när vi såg TV-piraterna. Inte är väl Night of the Living Dead 3D på långa vägar lika lyckad som Tom Savinis lysande version från 1990 (vafan.. har jag inte skrivit om den??) men ändå något att bredda zombiesamlingen med en cm eller så. 

 

På återlevande!

astarot

Av astarot - 8 april 2012 14:58

Okeokejokej.

Jag erkänner mig skyldig! Jag kan fan inte hålla mig från att fira påsken i Jesus tecken. Det är de där gamla traditionerna som alltid får mig på fall. Så, det får väl bli sedvanligt äggtoddyande och en kristlig påskmusikal för att riktigt känna det riktiga budskapet med den här högtiden.


Luta dig tillbaka och (o)njut av 3 Days Later


På återlevande!
astarot

Av astarot - 6 april 2012 17:10

HejHå!

Det är ju ändå våran högtid nu. Alltså. inte kristna som tror på nån gubbe med skägg som sitter uppe bland molnen. Nej, för oss sekulariserade, rationella vetenskapsmän som vet att Jesus egentligen var zombie... (se tidigare inlägg här och här och här och ...)


bara för att slippa lägga upp ännu ett bevis eller citera ur original(zombie)bibeln ännu ett år lägger jag bara upp en smakfull trailer att ta sig igenom påskbordets dignande inälvsmat och hjärnsuffléer med. Nästa år får vi duka upp med lite nya, bruna, traditioner. (Nu är det så roligt att det nästan blev för tråkigt - ber om ursäkt). Nåja, till saken. Hur många längtar?


På återspolande!
astarot

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Gilla bloggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se