Alla inlägg under juni 2007

Av astarot - 30 juni 2007 15:37


Är du liksom jag intresserad av italienska gamla fina zombiefilmer är den här boken något för dig:


Eaten Alive! Italian Cannibal and Zombie Movies

Redaktör: Jay Slater

Betyg: 4


Boken är en matig genomgång av filmer där människor konsumeras av andra människor, döda som levande. Det är en hel del intressant folk som skrivit boken, till exempel Brian Yuzna, Jim Van Bebber och Lloyd Kaufman.


Det blir en hel del köttigt och naket innehåll eftersom det ju är själva huvudingredienserna (inte minst i kannibalfilmerna) som illusteras med en hel del fina bilder på schyssta videoomslag eller affischer. Texterna är i de flesta fall helt okej men utvecklar kanske inte zombiemyten eller innehållet i filmerna. Trots det såklart intressant läsning, som till exempel det faktum att de som spelar kannibaler i Zombie Holocaust var ett båtfolk som var vegeterianer, men tvingades smaska på lever och annat köttigt för att få betalt för sina insatser som skådisar. Grymt men påstått sant.


Det är bara en sak som gör mig lack på boken och det är faktiskt redaktör Jay Slaters inställning till kvinnor. En bildtext till Anthropophagous the Beast ifrågasätter han vad som är läskigast - monstret eller kvinnliga offrets håriga armhåla! Vid ett annat tillfälle klagar han på Traci Lords i spelfilm och säger sig föredra hennes tidigare filmer (då hon var underårig, neddrogad och sexuellt utnyttjad!). Näää, det är riktigt lågt. Slater borde läsa Tracis självbiografi.


I övrigt är Eaten Alive! Italian Cannibal and Zombie Movies ett givet tillskott till vare filmälskare i alla åldrar!


Kram på er så ses vi igen efter semestern! Jag åker nämligen till min stuga i ett par veckor och där finns varken elektricitet eller internet.


Men jag säger som den gamle australiensarn: Jag kommer tillbaka!

Jonas

ANNONS
Av astarot - 27 juni 2007 12:48

Hej igen!


Hade jag varit buktalare hade jag farit omkring i landet med den här i mitt knä (kvinnan på bilden har inget med inlägget att göra). Kan du tänka dig mig recitera scener ur Night of the Living Dead, The Beyond, Burial Ground, Zombie Flesheaters med den här? Det kan jag med! Den har för tusan maskar som ringlar sig i ena ögat... en given succé med andra ord.


Det gäller ju bara att lära sig att bukgrymta så är allt packat och klart. Kanske ska jag gå in på arbetsförmedlingen och söka starta-eget-bidrag och gå en kortkurs i bukstönande. Blir jag anlitad av dig på nästa barnkalas?


På återhörande!

Jonas

ANNONS
Av astarot - 25 juni 2007 12:48

Filmtajm! 


Burial Ground – The Nights of Terror

Regi: Andrea Bianchi, 1980

Medverkande: Karin Well, Simone Mattioli, Peter Bark m.fl

Utgåva: Shriek Show

Betyg: 3 

Häng med nu, för handlingen i Burial Ground är så tunn att den går snabbare att skriva än att läsa. Professor Ayres, med ett skägg som gör ZZ Top avundsjuka, lyckas med lite knackningar i en gammal krypta att återuppväcka de döda. Som vi alla vet är det inte en lycklig inledning av en film. Det visar sig nämligen att de döda hungrar efter mänskligt kött. Hursomhelst så anländer en grupp människor till Ayres slott och börjar fördriva tiden med hångel…. Och att dö zombiedöden.

 

Detta är i stora drag Andrea Bianchis sleazefest Burial Ground. Släng sedan in värsta oidipala dramat med ett 10-årigt barn (spelat av en 25-åring!!) som försöker idka samlag med sin morsa och efter att han blivit zombie biter av henne ena bröstet så har du ett hum om hela konceptet. Freud myser nog i sin grav.

 

Burial Ground är en zombiefilm som i första hand inriktar sig på zombien och dess ätvanor. Det är således en massa inzoomade inälvskalas och diverse smaskande i bild. Nästan lika stort intresse ägnas konsten att hångla och att döda zombies. Som extra krydda innehåller manuset en massa nonsens och knasiga repliker, eller vad sägs om: ”Du ser precis ut som en liten hora… men jag gillar det med dig”! Den som skulle vilja göra en genusanalys av Burial Ground skulle få det roligt.

 

Men faktum är att det är precis lika roligt att göra en klassanalys. För trots all slakt och allt klafs döljer det sig en historia om de fattiga mot de rika i Burial Ground, vare sig det var meningen eller inte. Främst blir det förstås tydligt i det att de levande befinner sig inne på ett fint slott med betjänt och piga. De döda hasar däremot omkring, sprungna ur underjorden och när de börjar använda diverse tillhyggen blir bilden av dem som ett slags bondeuppror mer än tydlig. De odöda anfaller snart slottets portar med grepar, yxar och liar.... Hungrande efter det kött de levande går omkring och bär på.

 

Klassperspektivet tydliggörs också i det att de levande människorna fortfarande, under belägring av zombies, kan skicka iväg pigor på ensamma självmordsuppdrag och få betjänter att tända ljus medan zombierna anfaller. Var uppmärksam på det så kommer det att framgå tydligt när du ser om filmen. Det är en hel massa uppenbara motsättningar mellan fin/ful, levande/död, rik/fattig. Och så var den där ungen som biter av sin morsas bröstvårta. Ja du, det har mindre med klass att göra.

 

Burial Ground är trots,i vissa fall, b-iga zombies och taskig dialog en fruktansvärd apokalyptisk skildring av zombiemyten. Zombierna kan både samarbeta och använda verktyg. En av de fränaste scenerna är när en zombie naglar fast pigans hand med ett träffsäkert kast med spik två våningar upp. Nedanför står tre zombies som lyckas halshugga henne med hjälp av en lie. Rätt duktigt vad? Sällan har zombien varit så gräslig som i Burial Ground och sällan har jag blivit mer rädd för ett tioårigt ”barn” än här.

 

På föruttnelse!

Jonas

Av astarot - 21 juni 2007 21:14

Helvete, helvete, helvete. Det här är FÖR svårt. I alla fall för mig.

Det här är ju inte till någon tröst för oss som inte har möjlighet att spela Dead Rising på den där dyra spelmaskinen.


Men om du vill sitta och bli frustrerad på självaste midsommarafton så är det här spelet för dig. Vill du hellre umgås med de levande med en å annan nubbe istället för en hagelbrakare i näven är det bäst att undvika. Hur man spelar står längst ned medan du spelar - om du hinner läsa det innan du dör förstås.


En sak jag inte fattar är varför ingen gör ett enkelt litet flashspel där man som i nyinspleningen av  Dawn får skjuta prick på zombies som är lik(!) kändisar. Det skulle ju bli värsta succén tror jag.


Glad midsommar förresten!

Spelet hittar du här.


Jonas



Av astarot - 20 juni 2007 10:36

Ojsan!

Amerikanerna hann före Sverige med ungefär samma teveserie. Pilotavsnittet för Babylon Fields har nämligen filmats färdigt och ska visas på CBS till hösten.


Serien beskrivs som en apokalyptisk komedi (!) och påminner i stora drag om Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda (även om det inte direkt var en komedi). Babylon Fields handlar alltså om när de döda återuppstår och vill ha tillbaka sina liv. På bilder ser serien ganska lågbudget ut, men det kanske hör till genren. Piloten regisseras i alla fall av Michael Cuesta som har varit inblandad i dödenserier förut, till exempel Six Feet Under och Dexter.


Förhoppningsvis köper någon svensk kanal in serien annars är det väl bara att vänta på deveden för oss vanliga odöda.


På återseende!

Jonas

Av astarot - 19 juni 2007 10:57

Hallojj!

Nu har jag en liten serie att skriva om igen. Och den här gången är den skriven av Mr. modern zombiemyt himself - George Romero!!


Toe Tags Featuring George A. Romero

Skriven av. George Romero

illustrerad av: Tommy Castillo & Rodney Ramos

Betyg: 3


Som alla vet verkar Romero besatt av hur zombien egentligen fungerar. Bäst illusteras det kanske med den galne vetenskapsmannen och zombien Bub i Day of the Dead. Därför verkar serietidningen Toe Tags vara något av en hjärtefråga. För här har han introducerat zombies med ett medvetande och empati. Zombien det framförallt handlar om är Damien som med sin empati intakt inte riktigt kan avgöra vad som är rätt och riktigt. Han är liksom hälften människa och hälften zombie och känner verkligen för den zombifierade värld som traskar omkring därute.


Samtidigt är han också upp över öronen förälskad i fullt mänskliga Judy och har ett slags Skönheten-och-odjuret-förhållande med henne. Han lider förstås av att han är död och ruttnar & tror att ingen kan älska honom :)


Släng in lite galna elefanter och skojiga fascist-rebell-zombies och konspirationer på högsta politiska nivå så har du serien i ett nötskal.


Det är väldigt svårt att få grepp om Toe Tags eftersom den försöker vara så mycket och en zombie som filosoferar om varat och icket kanske låter kul men fungerar väl bara sådär, tycker jag. Annars är serien full av schyssta små sparkar åt mänsklig egoism och knasiga företeelser vi känner igen från Romeros andra zombieverk. Speciellt gillar jag den galna zombiearmén som försöker se civiliserade ut utåt men tärs inifrån av en glupande (ego)hunger. Det är en otroligt träffande bild av hur knasiga partier och regeringar (som den amerikanska kanske? Alliansen kanske?) uppträder.


På retur!
Jonas

Av astarot - 17 juni 2007 19:54

Hola!

Tillbaks från en kortare resa ska vi nu på en betydligt längre. Faktiskt till Haiti....


The Serpent and the Rainbow

Skriven av: Wade Davis

Betyg: 4


Alla som har sett Wes Cravens The Serpent and the Rainbow med Bill Pullman räcker upp en hand. Okej, det var en del ändå.


Alla som har läst boken som filmen baserades på räcker upp en hand. Hmm, betydligt färre. Då vågar jag påstå att ni har missat något.


Etnobotanikern Wade Davis beskrivning av sin jakt efter att förstå hur, var, varför folk zombifieras är nämligen en mardrömslik berättelse som närmast kan liknas vid beskrivningar av sökandet efter snuff-filmer (t.ex. 8mm eller Gods of Death). I båda fallen kittlas man av den morbida känslan av att detta faktiskt kan försigå på riktigt.


Boken The Serpent and the Rainbow  är alltså inte fiktion utan en beskrivning av hur voodoo-präster på Haiti förslavar andra (ofta socialt missanpassade eller människor som bryter mot föreskrivna regler) med hjälp av en ytterst hemlig mix av örter.


Enligt Wade Davis uppnås zombiefieringen/förslavandet av människor genom en blanding mellan olika dödliga gifter. Efter dödförklarande och begravning och allt det där gräver medicinmannen upp offret och sätter igång med örtblandandet och lite förnedring för att få allt att funka. Men räcker det verkligen med dessa gifter? Kanske har voodoo-ritualerna ändå en funktion?


Boken är fylligt skriven, som det ofta är med etnologi (jag vet, jag är ju själv etnolog :-), och därmed också lättläst och spännande, trots att det i själva verket handlar om en fackbok.


Läs den. Oavsett om filmen (som jag gillar) är din tekopp eller inte!


På återuppvaknande!
Jonas

Av astarot - 12 juni 2007 20:25

Kolla vad jag hittade när jag städade ur mitt kontor...


The Complete Night of the Living Dead Filmbook

Skriven av: John Russo, 1985

Betyg: 4


Läckert vad? Jag köpte den för en spottstyver på en yardsale i New York och jag tror att den är signerad av Russo - om det inte är tryckt, men det ser misstänkt äkta ut. Jag har aldrig sett boken nån annanstans i denna utgåva så jag kan ju inte vara säker. Inte tills du avslöjar att du också har en signerad bok köpt på Akademibokhandeln :)


Nåja, det är ju inte så noga. The Complete Night of the Living Dead Filmbook är alltså skriven av medförfattaren till klassikern Night of the Living Dead och går igenom kapitel, för kapitel hur produktionen gick till. Från idé till premiär och efterföljande kultstatus. Ett par exempel på kapitelrubriker:


* Preproduction Pitfalls: The Monster Flick Almost Dies

* Blow by Blow: Getting It In The Can

* What Night of the Living Dead Means: To It´s Makers and To It´s Fans


Det är intressant läsning, må jag säga, och Russo beskriver hur saker ändrades medan filmningen var igång och hur svårt det var med budget och sånt. Speciellt gillar jag det avslutande kapitlet där Russo gör upp lite grann med människors (såna som jag antar jag?) förmåga att alltid hitta dolda betydelser i filmer. Här ger han också förslag på varför NOTLD lyckas skrämmas så bra. Förklaringen är helt enkelt att vi alla är rädda för den där själlösa, okontrollerbara lynchmobben som kommer efter oss en dag.


Jag tycker den förklaringen är schysst och förmodligen sann - där har vi en av anledningarna varför zombiefilmer (kan man bli mer känslokall, obrydd än en zombie) ofta lyckas skrämmas oberoende av övrigt innehåll. Därför också dessa filmer ofta innehåller släktingar/vänner/älskare som blir zombies och vill äta ens inälvor....


Det var kul att hitta den här boken igen och bläddra lite grann. Det finns otroligt läckra foton i den också, Russos egna från inspelningen till exempel. Sug på den zombievänner!


På återseende!

Jonas

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2
3
4
5
6 7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se