Ojsan, nu for fingrarna snabbare än en trög hjärna. I alla fall:

Fido

Regi: Andrew Currie, 2006

Medverkande: Carrie-Anne Moss, Billy Connolly, K´Sun Ray m.fl.

Betyg: 4

I en värld efter det stora zombiekriget försöker man bibehålla värdighet och effektivitet genom att domesticera de odöda med ett halsband som förövar dem deras aggressivitet. Det medför att zombien kan göra ett bidrag till samhället. När lille mobbade Timmys familj äntligen köper sig en egen zombie dröjer det inte länge förrän han börjar utveckla ett speciellt vänskapsband till sitt nya husdjur som får heta Fido. Tyvärr är hans halsband lite glappt...

Zombiekomedier - är det månne dagens mest oväntade filmgenre, eller den mest väntade?

Vid en första anblick upplever jag den som oväntad eftersom zombiefilm tills för bara några år sedan levde ett ganska undanskymt liv. Så vilka skulle egentligen fatta vad man driver med, och varför. Såhär i eftertankens sjudande minut är det inte särskilt konstigt alls, och det på grund av några skäl:

 1. Det funkade ju för slashergenren med Scream

 2. Zombiens popularitetsökning är inte en slump då samhällsklimatet hårdnar och individcentreringen ökar.

 3. Humor är alltid humor, oavsett föremålet för skämten.

I Shaun of the Dead var det ganska uppenbart att mixen mellan romantisk komedi och zombies ökade tillgängligheten. I Fidos fall är det 1950-talspastischen och de uppenbara parallellerna till dåtidens blandning av framtidshopp och kommunisträdsla som skapar igenkänning. Zombien är, som vanligt, mest en ställföreträdare för Hotet.

Men man ska inte låta sig luras av de uppenbara Tim Burton eller David Lynch-poängerna om mörkret bakom pastellfärgerna - tydligast poängterat i filmen med en närbild på ett blodsbestänkt vitt staket. Nej, filmen berättar också om rädslan för hotet mitt ibland oss: terrorismen eller familjemedlemmar som förvandlas till skolskjutare. Denna alltmer obehagligt växande rädsla som gör oss alltmer misstänkt fientliga till varandra samanfattas i veteranfilosofi från zombiekriget: Låt inte familjen komma dig för nära, det gör det bara svårare att krama avtryckaren.

Vid sidan av allt detta är Fido en detaljerad 50-talsfilm, gjord femtio år senare. Mycket möda har lagts ned på att återskapa den artificiella verklighetskänsla dåtidens amerikanska filmer hade. Dessutom är zombieidén ganska väl genomförd (även om jag hade velat veta mer om hur de exempelvis löst det där med föruttnelseprocessen). Till exempel att de istället för Life Magazine såklart läser Death. Eller hur den domesticerade zombien blir ännu mer till zombie då den enda driften - att äta - är utraderad. Då blir de än mer lika de varupackare och annat tjänstefolk som används av de levande. Upproret är så att säga kväst med en enkel elektronisk lösning. Denna analogi accentueras än mer av den helvita skådespelarensemblen.

på återseende!

astarot

 

Gustav

12 oktober 2007 21:46

Intressant läsning.. Jag vart tipsad om den här filmen senast igår faktiskt.

http://www.germann.se

 

Fläskätaren

14 oktober 2007 09:41

Bra recension och en intressant analys.

http://botld.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Tjoho! Vi som börjar tröttna på att bära med oss zombie-repellent eller tycker det är jobbigt att ha en zombie hemma för att att skörda odöd doft innan vi beger oss ut bland alla andra zombier på stan kommer nu den perfekta parfymen. ...

    Kärlek kan förändra oss. Jomen. Det kan också förstöra oss, men det är kanske för dystert? En av grejerna med zombiefilmen är ju att vi ska känna den där saknaden, skräcken för att förlora våra närmaste. Som Barbara i Night of the Living Dea...

  Så här är jag van att möta mörkret... Okej då. svamlar väl vidare* om moderna monsterfilmer då. Monstret är det som i mörkret stirrar tillbaka, något kusligt som vi annars kanske förtränger. Det monstruösa kan rasera det trygga som vi tagit...

    Med tanke på kommande premiären av zombiekärleksRomeo&Juliadramat    tänkte jag det är dags att värma upp (hehe) med ett gammalt mossigt zombieperspektiv*. Och med mossigt menar jag närapå helruttet gammalt, dvs vi som växte upp på 1980-ta...

  Om zombien är nutidens allra populäraste monster måste The Walking Dead vara nutidens allra bästa julklapp. Kulturgärningen Apart förlag gör genom att släppa serietidningen på svenska är dessutom något som måste uppmuntras i detta seriekarga lan...