Alla inlägg under november 2007

Av astarot - 8 november 2007 20:15

Tjingeling!

Sicket röj på bilden vad? Visst kliar det i gamla avtryckarfingret som satt och plågades med Green Beret eller POW på 64:an? Det här är långt ifrån lika svårt som Green Beret men när man nått en viss ålder blir visst även de enklaste spelen för svåra - ja om de är nya förstås.


I vilket fall som helst är Zombie Survival ett schysst och blodigt spel som andas 1980-tal och, förutom ovanstående exempel, prylar som Moonstone (med tanke på blodet :-)


Ett jädra gott råd för dig som vågar surfa dig hit för ett gratis zombiespel är att inte stå alltför stilla - håll god distans mellan dig och de hjärntörstande (?) zombierna. Sluta hellre skjuta för att skubba en liten bit.


Håll till godo alla, eller ni få (vad vet jag), zombiegamers out there!

med extraliv!

astarot

ANNONS
Av astarot - 6 november 2007 12:39

George A. Romeros nyaste zombierulle Diary of the Dead har inte ens gått upp då dukarna innan uppföljaren är i full gång. Det rapporteras det om från både Hollywood Reporter och Bloody-disgusting.com. Uppenbarligen har de första visningarna av Diary of the Dead fått sånt positivt mottagande att en uppföljare kan planeras direkt. Tack för det! Romero är i skrivande stund 67 år gammal, ungefär som att min pappa skulle regissera zombiefilmer - tanken är svindlande.


Diary ska visst premiäras genom Dimension Films tidigt under 2008 och uppföljaren, som ännu inte har något namn (ska vi gissa att "Dead" är med i titeln?), börjar spelas in under våren efter ett manus av Romero.


Uppenbarligen ska uppföljare ta vid exakt där första filmen slutar, och överlevare lyckas ta sig till en öde ö bara för att fortsätta striden. kan vi hoppas på att ön heter Matu Island?


Är det någon mer än jag som är megapepp på det här?


På återseende!

astarot

ANNONS
Av astarot - 4 november 2007 20:02

Ja, inte vet jag. Men ibland skrivs de här blogginläggen på tok för fort så att jag knappt vet vad jag skriver. Och såhär i efterhand - när man läser föregående inlägg blir det ju hur tydligt som helst att jag har missat en oerhört relevant anledning till zombiehistoriens stigande popularitet. Nämligen terroristhotet.


Vi kan ju alla vara överens om, hoppas jag, att zombien inte har så många mål här i (efter)livet och att de är hotfulla i sin mångfald och sin anonymitet. På det sättet innehar de samma karaktärsdrag som den accepterade bliden av terroristen. Terroristen är ju nämligen del av ett nätverk som verkar drivas av ett enda mål, som kan vara allt från USA-hat till fundamentalistiska tendenser - helst av allt båda delarna. Det finns någonting själlöst och obevekligt i bilden av terroristen som utan att dra alltför höga växlar starkt påminner om (den moderna) zombiens enda drift- att äta mänskligt kött.


Och påminner inte zombien också i sin hotade, svällande massa om berättelser om självmordsbombare eller hjärntvättade barn i sina al Qaida-läger som en aldrig sinande ström av frivilliga martyrer som inget hellre vill än offra sig själva för Gud eller andra auktoriteter. De påminner båda på så sätt om myror.


Därför kan man också göra rena och skära zombiefilmer om krig, som i till exempel Ridley Scotts film Black Hawk Down, där amerikanska soldater omringas av horder av anonyma ansiket som hotar invadera dem. När jag tänker efter är faktiskt Black Hawk Down en riktigt schysst zombierulle utan zombies - men en ganska usel krigsfilm.


Slut på denna efterrapportering

på omlevande!

astarot

Av astarot - 1 november 2007 13:39

Såhär inför Halloween tyckte jag det passade bra med en liten betraktelse över zombiefenomenet. Kallas väl kåseri i fackmannamunnar.


Ända sedan Resident Evil premiärade 2002 har zombiefilmen sakta men säkert intagit en allt starkare roll i populärkulturen. Innan dess (eller innan det helt suveräna spelet åtminstone) tillhörde genren ett glömt 1980-tal av lågbudetfilmer med dåliga manus och skådisar med lera i ansiktet. Zombiefilmen har en ganska lång historia bakom sig, med en hel del förändringar över tid.


Den traditionella zombien kommer från Haiti. Därför är det ganska självklart att handlingen i de flesta zombiefilmer förläggs till djupa djungler där, de oftast vita, huvudpersonerna omges av bongotrummor och inhemska voodooritualer. Ett av de senaste exempel på detta är Wes Cravens The Serpent and the Rainbow. I filmen är det Bill Pullman som med ödesdigra konsekvenser kommer zombiegiftet på spåren. Till Haiti reser även Stig-Helmer i jakten på zombiedrogen i von Triers utmärkta Riket. Att detta handlar om farliga kunskaper går inte att ta miste på.


Genom filmens historia har zombies klivit ur sina gravar ett antal gånger. Bela Lugosi, annars mest känd som Dracula, medverkade i den största zombieklassikern redan 1932. filmen var White Zombie och som så vanligt i gamla skräckklassiker är temat mest en ursäkt för att presentera en särdeles tragisk kärlekshistoria. I den poetiska filmen lades tonen för zombiefilmens klassiska era. Det här var något exotiskt som tillhörde de mörka kontinenternas traditioner och religioner. Kanske var det fasansfulla mer det oförklarliga och ansett primitiva hos dessa ”hedningar” än själva tanken på själlösa, återuppståndna kroppar. Själva återuppståndelsen är annars inte så främmande i den kristna traditionen heller. De rättrogna ska ju alla återuppstå på den yttersta dagen. Måhända kände Jesus till voodoons alla mörka hemligheter när han återuppväckte Lazarus?


De mest kända zombiefilmerna torde väl vara Night of the Living Dead (1968) och dess uppföljare. Romeros zombiesvit återuppväckte på den tiden en genre som varit död och flyttade den mytologiska zombien till det västerländska konsumtionssamhället och bortom religionens domäner. Zombiefilmen är alltså en gammal hederlig filmtradition som till för en tid sedan legat på is. I och med Resident Evil börjar det alltså röra sig sex fot under och färska odöda armar gräver sig mot ytan.


Men vad är det då som gör zombien som karaktär och zombiefilmen alltmer populär idag? Jag tror att det är några saker som samverkar. För det första är zombieepidemin fruktansvärt likt ett scenario som spanska sjukan, fågelinfluensan eller liknande pandemier. Zombievirus, eller vad det nu är som får de döda att åter resa sig, blir på så sätt ställföreträdande för hotet om den kommande smittan, som ju vetenskapen faktiskt utlovar.


På samma sätt har bilden av jordens (nära förestående) undergång accentuerats i och med den globala uppvärmningen. Om scenariot med stigande vattennivåer och temperaturer inte kan stoppas kommer vi faktiskt att vara på flykt från en världsomspännande katastrof. Det som utspelas i de allra flesta zombiehistorier – plundringar, människor mot människor, ilska, uppgivenhet, likgiltighet – kommer säkerligen vara lika sanna när klimatförändringarna knackar på dörren. Kan du vara säker i ditt hus?


En helt annan bild de flesta moderna zombiehistorier levererar är just människans förmåga till egoistiskt handlande. Och här tror jag att vi som moderna människor känner igen oss, oavsett om vi röstade på alliansen eller inte. Var man sin bäste dräng är mer eller mindre dagens sanning när fullt mänskliga svagheter betraktas som fusk, parasiteri och allmän illvilja (trots att det är högavlönade, politiker och chefer som fuskar mest – för egen vinnings skull).


Tillsammans med en allt starkare konsumtionskraft tycks zombiefilmen peka på det där hårda samhället – med skillnaden att det där faktiskt råder världsomfattande panik. Vi lever ju för fan i välfärd (ursäkta kraftuttrycket). Dawn of the Dead, here we are!


Sen var det ju det där med döden…. Vem är inte rädd för den? Jag är i alla fall livrädd för döden (en motsägelse som är ganska talande?) och allt vad det innebär. Kanske inte så mycket för egen skull som att de runtomkring mig kolar vippen, lägger en Lars eller går över skolgården. Så kanske är zombiekaraktären den ultimata ångestbilden av livet efter döden? Det finns ingenting, inget bortom jordelivet, våra kroppar är bara föremål fyllda av ett par starka drifter. Efter döden intet, som en slags käftsmäll på alla religioner eller former av andlighet: du är ensam med köttet.


Nåja, detta om detta. Lova mig att se minst en zombiefilm i helgen!


På uppvaknande tamejfan!!!

astarot


ps. bilden häruppe är ett sånt där skrivbordstema för datorn som kan hämtas här om man är intresserad.

Av astarot - 1 november 2007 11:04

jo det är faktiskt sant... i mitt slumrande zombietillstånd passerade en vänlig själ min lekamen och gav mig ett serum. Uppenbarligen finns det botemedel i Urban City. Jag reste helt enkelt på mig, borstade av mig och återgick till mitt levande jag. Det första jag gjorde var att döda en zombie, he,he.


Men nu till den läskigare delen av dagens händelser. Det är en tjock dimma i Urban City och jag står mitt i den och sover eftersom jag var oförsiktig nog att lämna ett hus för att bara kolla om det gick att gå in i dimman. Det gjorde det.


Det här Urban Dead blir intressantare för varje dag.


jag lovar, vi ses snart.

astarot

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25
26 27 28
29
30
<<< November 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se