Alla inlägg under december 2007

Av astarot - 31 december 2007 15:56

Tänkte bara önska ett gott nytt år med en bild på årets pepparkakshus. Zombierelaterat helt enkelt på grund av att Flyboy skyddar den västra flanken :-)


På återseende nästa år!

astarot 

ANNONS
Av astarot - 23 december 2007 21:07

Från och med nu säger jag God Jul och tar lite datorledigt en stund, men jag lovar att komma tillbaka och flaggar redan nu lite vagt för ett kommande nytillskott till zombiegemenskapen på nätet. Men mer om det när det verkligen händer först kollar vi vad tomten håller på med.


The Last Christmas

Av: Gerry Duggan & Brian Posehn, 2006

Betyg: 3


Zombieapokalypsen är ett faktum. Runtom i världen gömmer sig folk för muterade, köttätande zombies och gäng av plundrare. Plundrare besöker också Nordpolen och avrättar tomtemor. Jultomten blir förtvivlad, super ner sig rejält och vill bara ta livet av sig, men förgäves. För trots att åren går finns det en snäll pojke kvar som tror på honom och således kan mannen, tomten, myten inte dö. Så formas en illasinnad plan i tomtens berusade hjärna. Pojken ska få sitt livs julklapp: besök av tomten beväpnad med en mördarmotorsåg. Men kan verkligen fryntlige pappa jul vara så elak?


Last Christmas befinner sig i nåt slags mellanrike där relativt trista musikaler som Cannibal the Musical och Nudist Colony of the Dead utgör motpoler till geniala sådana som Nightmare Before Christmas och Little Shop of Horrors. Visst, nu är Last Christmas ingen film men utgör ändå den felande länken dem emellan. Seriealbumet lider nämligen av en oförmåga till sovring som gör att en del buskisinslag smyger sig in bland en ganska fyndig historia om tomten som mytologisk figur. Att tro på tomten är lika med att han finns. Såna grepp gillar man ju, och återfinns till exempel också i årets julkalender.


Att slänga in en sådan gigantisk allmän figur som Jultomten har flera fördelar, till exempel att minsta hjälteaktion eller tillfyllnad får extrakomiska och absurda dimensioner. Men det gör också att man får känna tomten bakom masken – hur han tänker och hur han arbetar. Det ger det hela en slags Hänt-Extra-feeling när man får hälsa på hemma hos kändisen. Att de lyckas göra det i zombiesammanhanget är faktiskt ganska strålande eftersom man lätt kan tänka att själva figuren försvinner bakom en superhjältefasad. Speciellt med handeldvapen, bitterhet, sprit och cigarrer som rekvisita. Så blir inte fallet.


The Last Christmas är inget mästerverk men torde ändå vara en av de bättre julsagorna för oss tonåringar på väg mot medelåldern. Kan kanske utses till nästa års julklapp redan nu?


På återvändande!

astarot

ANNONS
Av astarot - 20 december 2007 10:26

Hoppla, insåg att det var längesen ni fick ett gratisspel att fördriva tiden på jobbet med. Det här torde väl passa bra när man är totalless på jobbet och helst skulle vilja skjuta häftklamrar på sina arbetskamrater.


Det är nämligen precis vad man gör i shockwavespelet Crunch Time  där våran hjälte upptäcker att alla medarbetare förvandlats till hjärndöda zombies medan han varit på toaletten. Idén är ju hart när briljant, för visst är det så med arbetskamrater ibland, speciellt på stressade fredagar? Och själva upplägget att gå omkring med en häftpistol tillför ju schyssta höjder av banalitet. Crunch Time är dessutom riktigt snyggt men som vanligt ganska svårt för en kille som fortfarande inte lärt sig att spela med tangentbord. Ge mig en Tac2 och jag räddar världen!


Så har ni lite att göra i jul eller rentav längtar tillbaka till kontorslandskapet kanske ledigheterna är räddade? Du som är fast på jobbet medan alla andra dricker glögg kan avreagera dig lite istället. Det är väl sånt här Internet är till för?


på retur!

astarot 


Av astarot - 19 december 2007 09:55

När vi ändå är inne på barn så skanderade min treåriga dotter igår upprymt: jag vill se zombieön, jag vill se zombieön! Det hela handlade förstås om


Scooby Doo på zombieön

Av: Hiroshi Aoyama & Kazumi Fukushima, 1998

Betyg: 3


Scooby och gänget hör talas om ett äkta spökhus i Lousiana-träsken. De åker såklart dit så att Daphne kan göra inspelning till sin teveshow, men är av erfarenheten säkra på att alltihop ändå kommer att vara en bluff. Men för första gången kanske gänget snubblat över riktiga spöken och gastar. Ön vimlar nämligen av allt från piratspöken till zombier och varulvar.


Jag har aldrig varit med om en Scooby-historia där man inte bara drar ned en dragkedja i slutet för att visa att alltihop bara var på låtsas. Men här avslöjas inte ett enda fejkspöke, bara en mystisk voodoo-förbannelse och orättfärdigt dödade bybor. I träsken ligger de begravna och stiger upp som åkallade av högre makter som visar sig genom gröna blixtar. Speciellt förvirrande tycker i alla fall jag att det blir när det plötsligt uppenbarar sig att de dreglande zombierna bara ville varna våra kompisar för värre faror. Men, men, en zombie kan ju inte uttrycka sig med andra medel än anfall, antar jag...


Historien är jämra komplicerad för att vara ”barntillåten”, som det står på baksidan, och faktiskt ganska läskig. Det finns inga pauser för att slå hål på illusionen, eftersom det inte är en illusion. I en scen när de försöker dra av ”masken” rån en zombie får de istället hans huvud i händerna varav de skriker att det är på riktigt. Zombien sätter helt sonika tillbaka huvudet och grymtar sådär som bara en zombie kan. Sekvensen är ganska talande för hur de, som brukligt i Scoobys värld, skapa tvivel inför monster istället slår hål på deras skeptiska inställning. Inte konstigt då att stora delar av filmen verkar vara lånad från Robert Wise spektakulära spökhusrökare The Haunting.


I mina ögon är man för liten för att se Scooby Doo på zombieön när man är tre år, men som min dotter uppriktigt förklarar det: det är kul när det blir för läskigt. Kanske är det så och kanske faller inte äpplet så långt från trädet ändå ;-)


På återlevande

astarot

Av astarot - 17 december 2007 11:13

Det var bättre förr sägs det, men det vete tusan. Till exempel fanns det då inga zombies i mina barnböcker. Bot och bättring verkar vara på gång. När man öppnar "Gröna Barnkammarboken" finns nämligen en alfabetsbok däri som heter


Min bokstav

Av: Jakob Wegelius

Betyg: 4 


När man lyckats bokstavera sig förbi charmörer, eskimåer, festprissar, monster, naturister, och ubåtskaptener så landar man änltligen på Z (bara tre bokstäver kvar *pust*). Där stoltserar, som ni ser här ovanför, Zeke zombie.


Tur att ens barn får vettiga inlärningsverktyg nu för tiden! Bra genusperspektiv är det också när Pia och Susanne får vara Prickskytt respektive Svetsare medan Qrister får vara Queer (!).


på återuppstigande

astarot 

Av astarot - 14 december 2007 14:53

Fredag!


Dags att mata devedespelaren, tyvärr finns följande alster med stor sannolikhet inte hos din lokala videohök.


Kanske på sin plats att sprida en aning ljus över några oklarheter. Lucio ”Godfather of Gore” Fulci står som regissör för den här soppan. Men beroende på vem man ska tro lämnade en sjuklig Fulci historien halvfilmad eller så tyckte han att filmen var för dålig och övergav helt enkelt historien. Till saken hör att Bruno "Rats" Mattei tog över och filmade bitar som saknades i historien, utan att ha tillgång till skådespelarna. Resultatet blir såklart därefter och Mattei säger i en intervju på skivan från Shriek Show att det varken är hans eller Fulcis film. Detta om detta, det här är i alla fall:


Zombi 3

Regi: Lucio Fulci, 1988

Betyg: 1 (nykter) 3 (berusad eller extremt trött)


Tänk er att ni vill se hur Planet Terror skulle vara utan all den där Schyffertska metaironin, samförståndsblinkningarna eller hurtfrisk fräsighet. Ja, då har ni Zombi 3 i ett nötskal. Storyn är nämligen densamma men budgeten tusen gånger mindre och uppsåtet ett helt annat.


Viruset ”Death-1 Compound” blir stulet av terrorister som på grund av allmän klumpighet och jagande helikoptrar tappar behållaren och självklart infekteras. Snabbt går det och snart inser militären att alla – döda, levande eller odöda – inom det avspärrade området måste avrättas. Forskarna som byggt viruset är skeptiska till den lösningen och påstår sig snart ha ett botemedel (”kanske det går genom att sammanföra den här molekylen med den här andra molekylen” är ett av de vetenskapliga resonemang som redovisas i filmen). Några av överlevarna inom avspärrningarna har alltså både zombies och militärer att kämpa mot för att överleva. Hur ska det gå?


Ska sanningen fram bryr jag mig faktiskt ganska lite om hur det går för dem. Ty Zombi 3 är långt ifrån någon av Fulcis tidigare zombiefilmer. Filmen andas nämligen snarare Mattei, som i mina ögon alltid varit en flera gånger sämre regissör än Fulci.


Det finns en hel del absurditeter i den här filmen. Eller vad sägs om att det bara tar ungefär en timme efter att ett hotell evakuerats för slingerväxterna att överta stället så att det ser ut som en gammal ruin. Eller varför inte ägna ett ögonblick åt det flygande (!?) zombiehuvudet. För att inte nämna att ett ofött zombiefoster klöser sig ur mammans mage med en hand i min morfars storleksordning.


Zombierna är annars också helt olika de från Zombi 2 (alltså Zombie Flesh-Eaters) där de ju var skapta av någon mystisk voodoopryl. Här är det det sedvanliga biologiska vapnet som hamnat i fel händer, eftersom alla händer är fel. De rykande(!), vätskande zombierna påminner mer om figurer från Nightmare City och har också en uppsjö av beteendemönster. De kan använda tillhyggen, hoppa som Bruce Lee i ena sekunden medan de i andra knappt kan röra sig framåt, de kan också prata lite enstavigt väsande och verkar, om de får välja, vilja skrämma folk innan de hoppar på dem.


Det finns några positiva saker med filmen också, tro det eller ej. Radioprataren Blueheart kommenterar historien ganska bra och drar paralleller till miljöförstöring och har en rätt fläskig utläggning om att detta är år noll. En stämningsfylld scen vid vattnet gör också sitt till och zombiefåglar är väl aldrig helt fel? Tyvärr räcker inte det särskilt långt vilket gör att jag rekommenderar alla som ska se den här filmen att ladda upp med sprit, snacks och ironiska kompisar.


På återseende

astarot

Av astarot - 12 december 2007 09:54

Vem kunde ana att Nintendo DS skulle bli en sån zombiemaskin?



Touch the Dead

Secret Stash Games

Betyg: 3


Fyndigt är väl bara förordet när man läser reklamtexten till Touch the Dead: vissa spel vill träna din hjärna. Vi vill bara äta den.


När man tänker efter är det också en bra beskrivning på spelupplägget. Touch the Dead har nämligen inget mer med hjärna att göra än så eftersom det enda inslaget är att döda zombies (eller bli uppäten av dem). Just det höjer också betyget ett snäpp eftersom det innebär att man kan spela 10 minuter och ändå känna att man gör framsteg. I min värld är det ett stort plus för ett spel. Man behöver inte ens styra sin karaktär som istället styrs automatiskt. Sedan kan man sitta där med sin styluspenna och skjuta zombies i magen, huvudet, armarna eller huvudet såklart. Faktum är att man ska samla på dessa kroppsdelar för att kunna inkassera lite extraliv. Makabert? Ja, kanske.


Upplägget med den tryckkänsliga skärmen fungerar riktigt bra och gör spelet till mer än endast en House of the Dead-stöld. Förvånande egentligen att man så snabbt accepterar pickandet med pennan som att man siktar och skjuter. Men det ger faktiskt spelet känsla. Sedan tycker väl jag att det är lite för svårt, men så ska det kanske vara när man inte har några pussel att lösa överhuvudtaget? Jag har bara kommit till första bossen och måste spela om från början så jag har fler liv när jag kommer fram… Det finns också en del läckra idéer som håller humöret uppe, eller vad sägs till exempel om zombies som prickkastar sina huvuden på en? Lite Zombi 3 – feeeling skadar väl aldrig, eller? Bra ljud är det också med autentiska (?) zombiestön och nån slags dödsmetall på menyn ”Dead and furious”, sjunger de så fint.


Så vill jag avslutningsvis bara ställa en enkel fråga, varför är det läskigare med tjocka zombies än smala? Är det för att storleken skrämmer eller för att man blivit matad med modeindustrins anorektiker för länge så att tjock = äcklig? Hoppas inte ni röstar på det sista utan kommer med en schysst förklaring vi alla kan skriva under på. Kolla på en liten trailer på spelet här nedanför medan du funderar vettja.


På retur

astarot

Av astarot - 11 december 2007 11:23

Hopp! Det finns faktiskt en hel del böcker om zombies där ute. Det här är en av de mest hajpade:


The Rising

Av: Brian Keene

Betyg: 3


Världen är under belägring av de odöda. Överlevare gör allt de kan för att just överleva - även om självmordstankarna inte är långt borta. Jim ska precis ge upp när hans mobil plötsligt ringer. I luren kallar hans son på hjälp, fast på vinden hemma hos sin mamma. Jim beslutar sig för att åka genom ett amerika infesterat av odöda varelser av alla slag och levande idioter. Som tur har även några snälla överlevt - än så länge.


Brian Keene skriver friktionsfritt, som Koontz ungefär. Det händer en hel massa saker på kort tid och det ges inga andningshål. På det sättet är boken effektiv i sin betraktelse över människan under hård press. Kaoset svämmar över sidorna. Tyvärr är Keene också förtjust i överdrifter a la Lovecraft och tar i i överkant när han vill få oss att bli rädda. Som nästan alltid blir överdrifterna snarare distanserade än närgångna eftersom allt känns alldeles för utsuderat. Som när han råkar på sin hustru som var gravid med deras barn och bebisen vinkar åt honom inifrån den ruttnande magen. Läskigt vad? Nej, trodde inte det. Mest löjligt. Less is more är det nåt geni som sagt nån gång. Trots det är vissa skrämseleffekter effektiva, fast då på ett mer psykologiskt plan, där schabloner av sviniga militärer utgör gräddan av äcklet.


Sedan är det en grej till som stör mig med själva zombiesmittan. ALLT kan bli smittat (och har blivit det) fåglar, ekorrar, hjortdjur etc. Det betyder alltså att det finns betydligt, ofantligt, oöverskådligt fler zombies än människor. Hur skulle vi nånsin kunna överleva eller ens försvara oss mot zombiemyror, zombiekvalster eller zombieråttor? Helt omöjligt. Lägg därtill att zombiesarna återlever på grund av att de är besatta av någon slags demoner som vill ta över jorden och således kan prata och planera (även när de är djur), köra motorcykel och använda vapen. Precis som vem som helst, förutom att de är lite långsammare i sina ruttnande kroppar.


Ändå, trots alla invändningar lyckas Keene måla upp tillräckligt med intressanta och någotsålunda trovärdiga karaktärer för att boken ska vara spännande och i vissa stunder svår att lägga åt sidan. Så något har han ju lyckats med - och som han påpekar själv genom karaktären Baker blir historien till en ihopslagen (förvisso sämre men ändå) variant av Night of the living Dead och Apocalypse Now.


Zommbiegenren har både drag av skräckgenren och sci-fi i det att den sammanfogar två utstuderade teman. I sci-fi är det ofta hela samhällssytem i omvandling (till exempel politiska nydaningar, efter atombomben, globala anfall av utomjordingar) medan skräckgenren fokuserar på småsamhällen och individer (mördare och offer, monstret i skogen, bergen eller din källare). Just denna sammanslagning gör genren till vad den är och i The Rising (på samma sätt som i till exempel I am Legend) är det extra tydligt hur påtaglig den här genreblandningen är.


på återupplevelse

astarot

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2007 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se