Den brittiska komedin Shaun of the Dead blev alltså framröstad som den bästa zombiefilmen än så länge på 2000-talet. Resultatet är, förutom det låga antalet röster på Planet Terror som jag trodde var populärare än så, inte särskilt förvånande. Till och med jag röstade på Shaun of the Dead, trots att jag brukar ha svårt för skräckkomedier. Men den är faktiskt riktigt lysande. Omröstningens slutresultat blev efter 63 röster:

Shaun of the Dead 41,3%

Land of the Dead 1,6%

Fido 4,8%

Zombie Diaries 0%

Resident Evil 6,3%

28 dagar senare 23,8%

Dawn of the Dead (2004) 19%

House of the Dead 0%

Flight of the Living Dead 0%

Planet Terror 3,2%

Så var det med det, nu är det bara att bita i den nya omröstningen, som är lite mer handgriplig! håll till höger....men glöm inte att demonstrera vänster i morgon ;-)

På återlevande!

astarot

Zombiefilm från Skellefteå!

Mata ej Zombien

Av: Magnus Johansson & Erik Nyström

Medverkande: Magnus Johansson, Erik Nyström, Therese & Helene Viklund m.fl.

För 35 år sedan var det en zombieinvasion i bygden. När en av killarna är vid en gammal skola och sporadfotar byggnader, ja typ ett fönster och en lada, träffar han på en zombie. Vad ska man göra? Binda den och ta hem den förstås! Vad skulle du ha gjort? Enligt filmen är nämligen en zombie värsta brudmagneten. Inte vet jag om det stämmer men de beslutar sig ändå för att ha den och leka med på ett ytterst grabbigt sätt, nämligen förnedring. Det blir diverse misshandel, utklädnad, pilkastning och anal våldtäkt(!).

Filmen är nog inspelad på en enda dag eftersom en av killarna har samma tröja i klipp som förmodligen ska utspela sig typ över några veckor. Budgeten ligger väl på ungefär noll komma noll men lyckas ändå vara en helschysst amatörfilmskortis.

Trots brister i dialogen och haltande klippning är Mata ej zombien en trevlig liten film som väl egentligen handlar om människans förmåga att alltid hacka ner på de som är svagare. Här förklätt till sedvanliga pojkstreck. Pojkstreck som man känner igen från verkligheten när pojkar har problem med den egna identiteten och använder sig av våld och förnedring som enda uttrycksmedlet i en värld där de inte fått lära sig att uttrycka känslor på annat sätt.

Eller som Magnus Johansson själv så insiktsfullt berättar:

Just innan vi skulle göra filmen hade nyheten om hur amerikanska soldater behandlade fångar i fängelser i Irak. Detta utvecklades till en historia som blev mer och mer seriös och otäck. Man kan säga att vi ville göra en film som komenterade hur soldaterna i Irak dehumaniserade de irakiska krigsfångarna och behandlade dem som djur.

På återlevande!

astarot

Ja, säga vad man vill om den här hopplösa filmen. Bra är nog det sista den är. Och eftersom jag inte är en sån där typ som tycker att det är roligt att sitta och garva åt filmer som blev alltför dåliga tilltalar den mig också föga.

Zombie Lake

Regi: J.A.Lazer – eller ja Jean Rollin

Medverkande: Nadine Pascal, Howard Vernon, Pierre Escourro m.fl.

I egentlig mening är det här en illa förtäckt kärlekshistoria som Freud skulle ha gnuggat händerna åt. I annan – egentligare – mening är det en illa utförd nazizombiefilm. Här samsas löjligt ansiktssminkade zombier med en pappazombie som går hand i hand med sin levande dotter. I vissa scener har zombierna gröna händer, i andra inte och bitar av sminket lossnar – apropå det så har de även glömt bort att det kanske ser mesigt ut om ansiktsmasken har en skarp kant gentemot den rosa hud som inte sminkats. Folk som blir anfallna vägrar att försvara sig och i den inledande Hajen-pastischen framträder filmens sensmoral: Bada inte i en sjö som pryds av en skylt med ”badning förbjuden” och en döskalle!

Hade den där helnäcka turisten inte ryckt upp skylten, kastat den i gräset och gått och badat (!) hade vi ju sluppit se den här skiten. Men i just vattenscenerna är det till världens stora förvåning riktigt snyggt foto. Fast alla pengar smälldes väl på att fånga brudarnas muttor så tydligt som möjligt.

Vill man vara snäll kan man titta på Zombie Lake på samma sätt som Jörg Buttgereits Nekromantik – som en slags parodi på kärleksfilmer. Men varför ska man vara snäll? Undvik det här mjukporrsmagplasket! Film som är uppyggd enbart kring nakna kvinnokroppar tycker jag är en helt annan genre än zombiefilm, oberoende av hur många zombier man slänger in i handlingen.

Dessutom blir jag fly förbannad på utgåvan från Image. Man kan förvisso välja att se filmen på original-franska (det är ju schysst) eller dubbad engelska, men det finns ingen textning!! Svin!

På förruttnelse!

astarot

Hej hå alla monsterdiggare!

Det är tur att man har vänner. För när jag inte orkar uppdatera bloggen med nån gammal film, serie eller bok eller så är tips från kompisar ovärdeliga.

Den här gången har Allamagoosalum hittat ett ställe på Nätet som helt enkelt gör så att vi slipper gå till psykologen den närmaste tiden. Det är bara att luta sig tillbaka i sajbersoffan, klicka sig igenom ett antal frågor - spela koola minispel och låta det undermedvetna tala.

Vips, Hey presto, eller något annat kraftutryck senare, så har datorn räknat ut dina zombievärden. Och det är inte någon liten uträkning. Som ni ser på bilden däruppe är det ett komplext system av zombiealgoritmer som ska samverka för att ge just dig en personlig profil. Själv blev jag förstås mest Romero-zombie på de flesta sätt och känner mig rätt nöjd med det. Men kanske behöver jag uppsöka psykolog ändå? Det kan inte vara nyttigt att vara så trött och apatisk hela tiden...

Nu har ni nåt att göra i helgen.... och ni gör det här: Quiz of the Living Dead: Zombie Analyzer.

på omlevelse

astarot

I slutet av den här recensionen finns ett avslöjande av filmens slut som du kanske inte vill läsa, låt bli sista stycket i såfall.

Tombs of the Blind Dead

Regi: Amando de Ossorio

Medverkande: Lone Fleming, Marian Elena, César Burner m.fl.

Amando de Ossorios klassiska zombiefilmsserie liknar egentligen ingenting annat. De liemannenliknande odöda tempelriddarna tillför filmen en olycksbådande stämning som om de vore självaste apokalypsens fyra ryttare. Och är det någonting Tombs of the Blind Dead har så är det stämningsfyllda scener. Filmen fullkomligen svämmar över av förfärande förtjusande scenerier där ruinerna i Berzano får eget liv. Dessutom blir atmosfären nästintill poetisk när zombierna rider på sina spökhästar i stilfull ultrarapid eller i hur det ryker ur gravarna när de stiger upp om natten.

Själva konceptet med blinda odöda ger också filmen en illvillig känsla, för inte nog med att de rör sig sakta, även mätt i zombiemått, de tar sig fram enbart med hjälp av hörseln. Det ger filmen möjlighet att leka med tystnad och stillhet på ett helt annat sätt än andra filmer i genren. Zombierna stönar eller grymtar inte ens. Allt vi hör är offrens skrik och Antón García Abrils gotiska, mässande musik. När de dessutom sprider sin odödhet omkring sig som pesten och verkar vara omöjliga att återdöda är väl succén ett faktum.

Nu kanske du undrar om Tombs of the Blind Dead bara är sådär poetiskt arty-farty utan någon handling. Men inte ens där lär du bli besviken: som av en slump befinner sig Virginia ensam i Berzano. Hon blir givetvis ett lätt offer när tempelriddarna vaknar om natten i jakt på mänskligt blod. Hennes kompisar blir oroliga av hennes försvinnande och när de får reda på att hon blivit mördad blir de givetvis besatta av att lösa fallet. Genom sina efterforskningar får de reda på att Berzano är hemvist för ett gäng gravar efter satansdyrkande tempelriddare som på 1200-talet blev avrättade på grund av kätteri. Inte nog med det, de blev upphängda så att kråkorna kunde äta deras ögon!! Nu reser de sig varje natt för att jaga, döda och se jävligt fräna ut.

Rätt schysst story va? Lägg sedan till ett förjävla olycksbådande slut (som blivit rätt vanligt för genren på senare år) på historien så har du Tombs of the Blind Dead i ett sånt där passande litet nötskal. Varför får då inte filmen en femma rakt av? Jo, det beror på att filmens budget antagligen inte tillät så mycket mer än vad vi får se, vilket medför en del slarviga effekter och träigt skådespeleri.

På återlevande!

astarot

Passa er!

Jag undanhåller med flit specifika händelser men vissa avgörande vändpunkter avslöjas i denna översvallande recension av:

The Walking dead Book 3

Skriven av: Robert Kirkman

Illustrerad av: Charlie Adlard, Cliff Rathburn

Gänget med Rick i spetsen framlever sina liv innanför tre stängsel och sover i varsin cell om natten. Ändå är det bättre än vad det varit på länge. Dagliga rutiner avlöser varandra samtidigt som zombier omringar stället. Såpan som är The Wlking Dead fortsätter alltså obevekligt vidare, som en odöd som vägrar vika sig. Det är lugnt och metodiskt och såpaintrigerna på fängelset ger inte bara dramatik utan också oss möjlighet att lära känna människorna bättre.

Men vad som överskuggar den tredje samlingsvolymen mer än allt annat är en fullfjädrad rape-revenge-historia. Det hela börjar med att Rick ser en helikopter störta och beslutar sig, i vanlig ordning utan att bry sig om hur han oroar sin familj, för att undersöka saken tillsammans med ett par andra. När de kommer dit är vraket tomt men de lyckas spåra passagerarna till en stad full av överlevare. Väl där bryter helvetet lös eftersom det pågår en hel del totalsjuka grejer i stan. Från och med nu blir zombierna än mer till kulisser i ett drama som utspelar sig människa mot människa.

Historien lyfter skickligt perspektiven från den specifika odöda situationen till en allmänmänsklig, må vara cynisk och negativ, betraktelse över människan. Ni har alla hört det i otaliga filmer (de flesta bra) ”vi är dom och dom är vi”, men här blir zombierna till ett ganska obetydligt hot – en banal form av ondska endast styrda av sina grundläggande drifter – jämfört med mänskligt beräknande och pervers grymhet.

Det mörker, bland allt det mörka, som jag efterlyste i inledningen av serien är härmed becksvart. Så som det bör vara i ett scenario då moderna människor måste lära sig att leva ur hand i mun under extrema förhållanden. Den moral och de kulturella koder som är nödvändiga i trygghet verkar förlora giltighet i kaos. I vilket fall som helst är hämnden fortfarande ofantligt ljuv.

Sanna mina ord – zombieserier blir fan inte bättre än så här!

På returnerande!
astarot

Lågbudgetfilm är inget ovanligt på zombiebloggen, inte heller från Italien med usel dubbning.

Zombie 4: After Death

Regi: Claudio Fragasso, 1988

Medverkande: Jeff Stryker, Candice Daly, Massimo Vanni m.fl.

På en avlägsen ö samlas ett gäng forskare för att snickra ihop botemedel mot cancer och andra obotliga sjukdomar. Men öns ursprungsbefolkning är inte så förtjusta, speciellt efter att de misslyckats med att bota en liten flicka med leukemi. Synd då att pappan var voodoopräst! 20 år senare kommer ett gäng legosoldater dit av en slump med några brudar varav en var den enda överlevande från den tidigare masssakern. Samtidigt öppnas den tredje dörren till helvetet av ett annat gäng som bara måste säga de fyra magiska orden i De dödas bok som de hittar i en grotta... Zombieslaktandet är återigen ett faktum.

Ja, vad fan ska jag säga? Den här djungelrökaren inleds med en bisarr voodooritual av så överteatrala proportioner och löjlig hypnosdans att jag återigen ställer mig frågan "varför kollar man på sån här skit?". Svaret på det är svårt att komma åt, men det kan ju handla om att också skit kan vara bra.

I fallet Zombie 4: After Death finns det inte mycket att hurra för men vissa scener är faktiskt stämningsfulla – som hur hela djungelön ljuder av de odöda själarnas klagande. I övrigt är den här standardhistorien långt ifrån stämningsfull. Mest beror det på hur inkonsekvent själva zombierna presenteras. De är rätt schyssta i sina ninjapyjamaser, som ger dem en anonym pöbelkänsla, men varför springer de och svingar sig från träd i ena stunden medan de stapplar långsamt i andra? Speciellt skrattretande blir det när en grupp zombier anfaller någon, då står de och raglar i väntan på sin tur och speedar upp så fort zombiekamraten innan tagits av daga. Men det kanske är så köbildningens kultur ser ut bland de odöda?

Sedan, av någon mystisk anledning, är det skillnad på ursprungszombierna och de som blir fräscha (nåja) zombier i filmen. De senare verkar ha nån slags sinnesnärvaro eftersom de både kan prata, skratta och skjuta med vapen.

Handlingen är enkel men också förvirrad, där det mesta verkar handla om religiösa övertygelser vs. avfärdandet av dem. Det är endast genom att erkänna den metafysiska världen, eller spela enligt dess regler, som zombiehotet kan förgöras. Allt andas otroligt mycket 80-tal och varför låg aldrig den inledande pudelrocksdängan, som ni kan njuta av här nere, på topplistorna? Inte är väl det här sämre än vadsomhelst av typ Bon Jovi?

På återkommande!

astarot

Hej och hå!

Inte för att vara herr petnoga eller mr. besserwisser men med anledning av en viss utbredning av desinformation i det svenska samhället kan jag inte hålla min tunga. Du och Fredrik Lindström kanske tycker att det är okej, och gudarna ska veta att även jag slarvar i frågan. Men viss ordning borde väl ändå råda, i alla fall i ett public service-producerat program, där vi skulle lära oss saker, ty i zombiespecialet igår uttalades den svenska pluraländelsen på "zombie" inte rätt en enda gång (tror jag, jag kan ha missat nån).

Jag frågade en språkvetare för flera år sedan när jag höll i en kurs om skräckfilm om hur ordet "zombie" böjdes och såhär låter det enligt SAOL:

"Att när det gäller böjning råder det enighet om att där så är möjligt anpassa engelska ord efter svenska böjningsmönster. Det viktigaste exemplet är pluralböjningen där vi i svenskan - till skillnad från tyskan - inte skapar en särskild deklination för lånord med plural-s. Då återstår att anpassa alla lånord från engelskan till svenska böjningsmönster, viktigast -ar och oförändrad plural."

Därmed heter det på korrekt svenska inte "zombies" eller ens det ytterst söta "zombiesarna" utan "zombier" och "zombierna".

Förvisso får man fuska i enstaka fall men till och med i Remo och zombie-armén från 1982 används den korrekta formen, och då borde ju, redan då, sista ordet vara sagt...

På ytterst nogsam omlevnad!

astarot

Ja, som ni alla kanske vet så har ungdomsprogrammet Anaconda ett zombiespecial i morgon kväll, SVT2 21.30. Det får man ju inte missa.

Med anledning att Orvar "Filmkrönikan" Säfström medverkar i programmet skickade zombiebloggen ut sin inrikesreporter för en uttömmande zombieintervju med den gamle dödsmetallaren.

- Vilket är ditt förhållande till zombier?

Det är väl ungefär samma som för alla andra gamla hårdrockare. ;) Åttondehandskopior av splatterfilmer på VHS i tonåren. Den första zombifilmen jag såg var nog Day of the Dead som jag såg i USA med några äldre kusiner. Jag gick nog i femman eller sexan. Nej förresten... Michael Jacksons Thriller så klart!

Jag gillar verkligen idén med zombies. Just att de är vi är så skrämmande och tilltalande på samma gång. Vampyrer och spöken känns ju väldigt fantasy medan zombies är kött och blod. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ibland ligger och funderar på hur man bäst skulle barrikadera villan eller vilken flyktplan man skulle ha om en zombieepedemi bröt ut.

- Vem regerar Fulci eller Romero? Eller kanske Italien mot USA?

En stor skillnad mellan Italien och USA är ju i zombiernas ursprung. När Romero lutar åt meteoriter och virus gräver italienarna ofta i voodoo och sataniska ritualer. På ett sätt gillar jag det kliniska i den amerikanska approachen, att de döda inte drivs av högre (eller snarare lägre) makter utan bara av instinkt. Hanteringen av odöda blandade ju på sätt och vis bägge, men tyvärr tycker jag att just de övernaturliga inslagen drog ned en annars lysande bok.

- Vampyrer eller zombier? (varför är zombier plötsligt populärare än vampyrer tror du?)

Egentligen tycker jag att kampen alltid stått mellan vampyrer och varulvar, där vampyrerna är dekadenta aristokrater, typisk överklass medan varulvarna känns jävligt mycket arbetarklass. Råa och primala. I och med att zombies ofta (inte alltid) saknar personliga ambitioner blir de mer fenomen än typiska monster.

Populariteten för zombies tror jag ligger i flera steg. Ett är tveklöst Resident Evil-spelen när de först kom. Men ur ett bredare perspektiv tror jag att zombies passar ett sekulariserat samhälle bra. Även om vi inte tror på gud har vi ett starkt tabu kring döden fortfarande.

- Vad tycker du om den nya ADHD-zombievågen, när zombier plötsligt blivit snabba mordmaskiner?

Det beror på. Jag tycker verkligen om remaken av Dawn of the Dead. Den kändes som en naturlig utveckling av zombie-temat. Äldre filmer har ju sin egen estetik som fungerar jättebra, men den första Resident Evil-filmens teatrala zombies med utsträckta armar kändes rätt trötta när den kom.

- Topplista?

Mina personliga favoriter. I ingen speciell ordning:

Romeros ursprungliga trilogi

Dawn of the Dead (remake)

The Beyond

Zombie

Dellamorte Dellamore

Re-Animator

Shaun of the Dead

Dial "Z" for Zombies (Simpsons Tree-House of Horror 3)

Sen måste jag ju få med Children Shouldn't Play with Dead Things inte minst för att liket de gräver upp heter Orville, mitt smeknamn när jag var roadie i USA.

Insåg att jag just glömde Zombie 90...

- Favoritzombie?

Förutom de självklara som Bub och den krishna-zombien i Dawn, så gillar jag verkligen Savinis arbete i 1990 remaken på NotLD även om filmen inte är så mycket att hänga i julgranen. Alla nazist-zombies ligger förstås extra varmt om hjärtat också (förstås!! zombiebloggens anm.).

- Mest underskattade respektive överskattade zombierulle...

Underskattad - Död och Begraven

Överskattad - 28 dagar senare (som A. inte är bra, B. har snott hela slutet från Day of the Dead och C. inte ens är en riktig zombie-film).

- skulle du kunna tänka dig att bära en Old Zombie Hag Society t-shirt?

Visst!

Sedärja! Orvar tackas för sin medverkan samt goda smak och zombiebloggen återgår snarast till att vara en helt irrelevant blogg utan nyhetsvärde...

På omlevande!

astarot

Spanska skräckfilmer på våra biografer, var ska detta sluta? Premiär idag:

[REC]

Regi: Jaume Balagueró & Paco Plaza

Medverkande: Manuela Velasco, Ferran Terraza, Vicente Gil m.fl.

Regissören Jaume Balagueró är kanske mest känd för skräckthrillern Från andra sidan med Calista Flockhart, som också den gick på bio i Sverige. Det var en hyfsad spökfilm men [REC] är betydligt bättre och definitivt mycket läskigare. Balagueró kan det där med klaustrofobi.

En kameraman och en tevereporter ska följa med brandkåren en helt vanlig natt i en spansk småstad. En helt vanlig rutinutryckning till ett hyreshus förvandlas snart till värsta panikscenariot. En äldre kvinna börjar äta på brandchefen och snart kläs hela huset in i plast av smittskyddsenheter. De vägrar släppa ut någon ur huset. Teve-teamet tar det som sin uppgift att filma vad som händer. Det är den filmen vi får se. Som ni alla säkert fattar sprider sig snart smittan blixtsnabbt genom hyreshuset. Alla bitna dör och återvänder som mordiska galningar, eller ja, zombier.

[REC] är som en slags pastisch på realityserier som Cops och har alltså en medföljande skakig kamera som enda filmverktyget. Sådant kan tyckas onödigt i vissa fall men här ökar det bara upplevelsen av närhet och äkthet. Ett slags grepp som tycks bli allt vanligare inom zombiegenren, inte minst med Romeros kommande Diary of the Dead. Trots det leker filmskaparna med filmmediet med till exempel en spolningssekvens som för att tala om att det ändå bara är en film.

Enkom det otroligt nervpirrande slutet när förklaringarna kommer gör filmen värd sitt betyg. Det är omskakande utan att vara utstuderat a la M. Night Shyamalan. Det här slutet, och filmen, tål nämligen att ses om och om igen.

Så kom igen nu allihopa. Ta ett gäng åksjuketabletter och vallfärda till biograferna, för när spanska lågbudgetskräckisar går upp på bio måste det stödjas på alla sätt! Varav biobiljetten är det bästa sättet.

På återlevnad!

astarot

ps. Kolla hur publiken reagerade på slutet av filmen när den visades på Sitges filmfestival, rätt smart trailer:

Ja, inte fattar jag särskilt mycket. Men uppenbarligen finns det redan nu möjligheten att ta reda på vad man heter som zombie. Och jag som trodde att man helt enkelt behöll sitt vanliga namn.

Nåja. Jag (astarot) heter i alla fall Gnaarrgh Aaagraah the Rotten vilket känns ganska godkänt. Zombiebloggen kommer i sitt odöda tillstånd att vara känt som Aaoorgh "Dick-In-A-Blender" the Bloody!?! Vad betyder det? Zombiebloggen kommer ju att bli mobbad av alla andra zombiebloggar :-(

Vad heter ditt odöda jag? Testa Zombie Name Generator och berätta för världen...

På återuppvaknande!

astarot

Hur många är det inte som har fastnat i Guitar Hero där ute i världen. Ja ialla fall bland alla rikisar och lyxkonsumtionsmänniskor som har en annan spelkonsoll än en Amiga CD32 hemma. Men för oss andra finns istället We Are Legend: Akropolis.

Upplägget är egentligen helgalet. Istället för att spela coola låtar på en gitarr så dödar man zombier med gasdrivna eldfällor som kontrolleras med QWERT-tangenterna och mellanslaget. Om man missar behöver man inte ta livet av sig, ty det står en kille med motorsåg (det måste alltid vara en motorsåg med!) och en hyena bakom försvarslinjen och tar hand om de som slinker förbi.

Det är, för en som inte ens kan spela med tangenter, ett jävulskt svårt spel som skulle ha vunnit på.... en gitarr!! Kanske kan nån smart programmera spelet så det passar med befintliga gitarrer, eller ännu smartare be Gustav designa en specialare. Det skulle vara extrafränt, eller hur? Tryck sen in lite låtar av God Among Insects och Hela huset skakar så har vi en vinnare.

Nå, i vilket fall som helst så finns spelet We Are Legend: Akropolis att spela om du klickar på länken. Men frågan är om idén kanske är fräsigare än själva spelet?

med hopp om extraliv!

astarot

Håll i hatten, nu åker vi med:

Chopper Chicks in Zombie Town

Regi: Dan Hoskins

Medverkande: Jamie Rose (Vicki Gioberti), Billy Bob Thornton, Catherine Carlen m.fl.

Säga vad man vill om Troma. Men de kan det här med vad som är politiskt korrekt och inte. Det verkar som att deras enda mål här i världen är att utmana allt vad "god smak" heter och på det sättet är nog de det bolag som tydligast definierar kulturella gränsdragningar. Vaddå?!? tänker kanske du. Handlar det här om Ken Loach eller någon polsk auteur? Nej, det gör det faktiskt inte. Men har zombiebloggen gått och blivit fisförnäm då? Njae, inte riktigt (för det har jag varit länge). Det handlar helt enkelt om att om man ska kunna göra filmer folk upplever som "låga", "dåliga", "upprörande", "äckliga", "fula" så måste man veta hur man ska framkalla dessa känslor. Och håll med, sånt där KAN Troma.

I Chopper Chicks in Zombie Town blir Tromas samhällssatir tydligare än någonstans annars. Här äntrar nämligen ett gäng motorcykelbrudar den lilla staden Zariah där en galen vetenskapsman använder odöda drivna av batterier i huvudet som gruvarbetare. Förresten, han har en dvärg också som han med psykologisk terror tvingar göra saker. Så han får upprepa följande matra för att hållas på mattan: "Om Gud ville att jag skulle göra normala saker hade han gjort så att jag såg normal ut."

Staden anar inte vad som kokar i gruvan och samtidigt som de föraktade Cycle Sluts anländer lyckas zombierna ta sig fria. Stadens invånare får bita i det sura äpplet och tar hjälp av de hårda brudarna i kampen.

Filmen myllrar av rentav feministiska slagord och mystisk är avsaknaden av sexscener i en Tromafilm som för formens skull ska innehålla bara sexochvåld. Ledaren för Cycle Sluts är förstås lesbisk eftersom hon gör något så manligt som kör motorcykel. Men det är inte så enkelt som det verkar. Faktum är att det inte är ofta kvinnor på film får vara som de vore med i Girlschool. Här är det nämligen motorcykelslinkorna som visar var skåpet ska stå, och därmed basta. Till och med fällan som Dede (spelad av Jamie Rose – Vicki Gioberti i Falcon Crest) nästan halkar i med sin föredetta man avslutas med en spark mellan benen!

Schysst attityd genom hela filmen som vräker ur sig saker som "Vi kallar oss cycle sluts eftersom alla andra ändå kommer att kalla oss det" och Roxy utmanar allt slags översitteri med "For the record. I'm the dyke here – blow me!". Och då får man komma ihåg att Chopper Chicks in Zombie Town gjordes långt innan L Word. På den här tiden var temat homosexualitet på film begränsat till Min sköna tvättomat och uttalat lesbiska huvudroller mest en fantasi (även om de såklart fanns - Personal Best från 1982 till exempel, men jag försöker göra en poäng!!).

Men så är det ju med Troma. All form av förtryck, översitteri och orättvisor behandlas med största omsorg eftersom det blir en spark rätt i förtryckarnas feta rövar. Tycker du det här är överdrivet analyserande? Det tycker nog Lloyd Kaufman med. Rätt coola zombier också - speciellt han som står och kollar på övervakningskameran hela filmen - i något som mycket väl kan vara Billy Bob Thorntons allra bästa film...

på omlevande!

astarot

Det är en jädra tur att någon ledare i världen tar zombehiotet på allvar. Schysst också att presidentet själv tar saken i egna händer!! Bush verkar faktiskt vara mer handlingskraftig och välartikulerad än jag någonsin sett honom vara. Men då brinner han ju verkligen för det här också.

Den här formen av satir ligger högt i kurs i det astarotska hemmet och detta klipp spred glädje över en annars gråtrist och tråkig dag. Men vänta ni bara: snart kommer dagen då vi inte skrattar så gott åt zombieskämt....

på återvändande!

astarot