Alla inlägg under juni 2008

Av astarot - 21 juni 2008 09:22

En kortfilm för Bolibompa?


Ninja & Zombie

Regi: Daragh Sankey

Medverkande: Brooks Gray, Andy King, Andy Derewelany


Ninja & Zombie har lite problem med hyran sedan zombie åt upp den förra inneboenden. Men det är inte ens början på vardagsbekymren. Zombie har svårt att få mat eftersom alla bara springer ifrån honom och Ninja får inget nytt jobb. När den nya rumskompisen Dr. Science flyttar in sätts även deras vänskap på prov...


Nä, det här är faktiskt inte särskilt bra. Ninja & Zombie är i stora drag som en sån där gymnaisefilm där man utgår från endast en idé och inte har mer att säga. Men visst finns ändå ambitionen då det till syvende och sist handlar om vänskap. Och det är den ganska fina, om än också banala, grundstoryn som räddar filmen från bottenbetyget. Det är väldigt mycket vardag förtäckt med en "skojig" yta. Tyvärr är både zombien och ninjan lite väl trista för sitt eget bästa. Speciellt trist är det ju att Zombie är väldigt lite som en zombie.


Några fräsiga inslag innehåller ändå den 21 minuter långa filmen. Som att zombie utgör den ultimata symbolen för slackerkillen. Men bilden av zombie kan också fördjupas då han blir till sinnesbilden av förståndshandikappade och hur de betraktas, behandlas av övriga samhället. Men det kan ju vara extrema övertolkningar från min sida. Så du kan ju kolla själv.


ANNONS
Av astarot - 16 juni 2008 09:34

De som har höga förväntningar på Romeros zombiefilmer räcker upp en hand! Förlåt att det blev så långt om


Diary of the Dead

Regi: George A. Romero

Medverkande: Michelle Morgan, Joshua Close, Scott Wentworth m.fl


Ett gäng filmstudenter spelar in en mumiefilm som avslutningsprojekt. Mitt under inspleningen får de höra ett oroväckande inslag på radionyheterna. Det verkar som att döda människor återuppstår, hungriga efter mänskligt kött. Mumiefilmens regissör Jason beslutar sig för att dokumentera det hela så gott det går och med kameran i högsta hugg uppvisar han en värld i panik och hur alla maktinstanser försöker förneka det. Hans material resulterar i filmen "The Death of Death", och det är den vi får se. Den är redigerad av hans flickvän Debra som gjort diverse pålägg, dels för att skrämma tittaren till företsåelse men också för att kommentera läget i världen.


Romero är tillbaka på trygg mark. Samhällskritiska kommentarer kring hur vi översållas av information från bloggare, Youtube och mainstreammedia som gör det omöjligt att se sanningen, men också om mänsklig grymhet; vapeniver; obetänksamhet och vår förmåga att bara betrakta ”verkligheten” istället för att delta. Det mesta av detta är i sann Romerosk anda övertydligt och skrivet rätt ordentligt på näsan. Men vad fan gör det egentligen? Det är inte precis som att vi är bortskämda med filmer som har politiska ambitioner och jag tror att herr Romero hade fått betydligt mer ekonomisk hjälp om han gjorde avkall på sin kulturkritik. Men se, det gör han inte och det ska han ha all respekt för. Det är lite punk över den gamle zombiemästaren, men det visste du ju redan.


Däremot haltar tyvärr Diary of the Dead lite. Framförallt är det skådespeleriet som inte fungerar. Om allt ska vara filmat under dokumentära former, som en slags zombiefilmens Nya vågen, är det ju märkligt att personerna som är med skådespelar – även om de nu skulle vara filmstudenter och skådisar. Detta ger filmen en distanserande känsla som gör det svårt att riktigt ta sig in i handlingen och förstör alltså ganska så rejält för filmen.


En annan grej jag inte hänger med på är hur en av tjejerna i Mumiefilmen klagar på att det alltid är kvinnor som ska springa, ramla och få klänningarna sönderrivna i skräckfilmer och senare låter Romero det hända med just henne i den dokumentära zombieverkligheten. Som vi känner igen Romero står han alltid på de svagas sida och presenterar därmed ofta kvinnor (ja, förutom i NOTLD) som filmernas egentliga hjältar, så även här när det är Debra som står för allt förnuft i filmen.

Men vad betyder då scenen där kvinnan faller och blottar brösten? För mig känns det nästan som att hon får en läxa av Romero, som att hennes ”feministiska” klagande i Mumiefilmen straffar sig. Jag tror nästan att det är så. För tittar ni på Romeros filmer är det sällan det exploateras kvinnliga behag, och när han väl gör det är det på en kvinna som klagat över detta skräckfilmernas faktum.


Nåja, det roligaste av allt med Diary of the Dead är hur Romero också kommenterar den genre han själv verkar inom. Inledande scenerna med mumiefilmen instruerar han mumien att ”släntra fram, eftersom döda inte KAN springa” och när han senare kommer i kontakt med de verkligt odöda utbrister han ”Vad var det jag sa?? Döda går ju sakta!”. Det är omöjligt att betrakta detta som någonting annat än en känga mot den moderna, hypreaktiva zombien. Något som vi Gammzombieanhängare såklart klappar i händerna åt, av ren förtjusning :-D. Filmen är faktiskt fylld av härlig, svart romerohumor.


Diary of the Dead är en helschysst zombiefilm men konceptet skuggas litegrann av att vi redan sett liknande filmer som Cloverfield, [REC] och Zombie Diaries. Dessa filmer lyckas till exempel bättre med närvarokänslan men rent zombiemässigt lyckas ändå Romero hålla toppklass, slutscenen säger precis allt Romero försökt säga oss med 40 års zombiefilmsmakande. Och trots smärre brister i manus är jag faktiskt rätt nöjd.


På återlevande!

astarot

ANNONS
Av astarot - 13 juni 2008 11:51

Nintendo DS är den enda spelmaskin jag har förutom de gamla, med suveräna Amiga CD32 i spetsen... så håll till godo


Dementium: The Ward

Nintendo DS 


Ja, jag är faktiskt inte helt säker om varelserna i det här spelet är zombier eller inte. De beter sig då som om de vore. Enligt spelbeskrivningen är de forna intagna på ett sinnesjukhus som blivit sönderexeperimenterade. Nu hemsöker de, vad det verkar under ständigt och ruttnande förfall, tomma korridorer i jakt på ditt kött. Det räcker för mig.


Spelet är som en slags blandning mellan Resident Evil och Silent Hill-spelen. Du knatar omkring i förstapersonsperspektiv och dödar fiender med dina vapen eller lyser upp mörkret med din trevande ficklampa. Det som gör spelet unikt är varken upplägget eller innehållet utan sättet du kontrollerar din framfart med den tryckkänsliga skärmen. På den rör du nämligen din blick, väljer vapen, kollar kartor och löser ledtrådar. Det ger en enorm närhet till din spelfigur och gör åtminstone mig åksjuk, trots det lilla formatet.


Men kan man verkligen bli rädd när man spelar på en så liten maskin som Nintendo DS? Ja, faktiskt - det bevisade till exempel Resident Evil Deadly Silence och Dementium: The Ward lägger ytterligare bevis till fallet. Spelet är riktigt stämningsfullt ibland. Som när en zombie-spökflicka står och pekar på en i en hiss eller när det hörs skrapande steg i en korridor, precis utanför synfältet. Springer man efter så finns det ingen/t där... brr. Det är fan som att befinna sig i en asiatisk eller spansk skräckfilm ibland. Det finns inte bara zombier att slåss mot i spelet utan även dödsmyggor, flygande sirenhuvuden och maskarna från Slither (som jag hatar – räcker det inte med zombier!?!).


Sedan innehåller spelet såklart de obligatoriska pusslen som öppnar dörrar för att göra det möjligt att fortsätta. Inte alltför svåra, men inte hellätta heller – det förutsätter faktiskt att man har spellogiken vässad... men har man väl förstått hur spelmakarna tänker går det ganska bra.


Spelet har sina tilkortakommanden också och framförallt är det sparsystemet. Det är klumpigt uppbyggt och det känns nästan som att man är tillbaka på VIC64:ans glada dagar. Det är fullt möjligt att spara mitt i spelet, när man vill, men om du dör mot en boss måste du börja från kapitlets början ändå. Lagom frustrerande när man slarvdör av en boss och måste springa igenom en hel våning igen – för tredje gången. Trams...


Det gör det för frustrerande för mig och gör att jag gärna skiter i att spela om det istället för att försöka igen. Tävlingsgenen är hos mig som vanligt svag. Ändå är Dementium: The Ward helt okej och blodigt skrämsel så länge jag orkar. Jag ju alltid vila ett par veckor eller så och återvända till spelet och nöta en nivå ett par gånger. För det är faktiskt ganska lätt att döda bossarna när man väl räknat ut hur, till och med för en ringrostig spelare som jag.


På retur!
astarot

Av astarot - 12 juni 2008 16:59

Halloj!

Värsta budgettipset till sommarens zombiemarscher! Lite latex, lite smink och... toapapper! Lika billigt som genialt! Om ni vill tacka mig för tipset får ni omdirigera det tacket till Gustav - för det var han som tipsade mig :-D


Zombiesminktrubblets dagar är räknade.

på återresande!

astarot

Av astarot - 11 juni 2008 13:40

Jahörrudu. Den här skulle jag inte se om jag vore du, men om jag vore du kanske jag vore full och haft dålig humor...


Special Dead

Regi: Thomas L. Philips & Sean Simmons

Medverkande: Jason Brubaker, Amy Wade, Larrs Jackson m.fl


På Special Camp Dude har förståndshandikappade en trevlig tillvaro på landet. Tills en fotvandrare beslutar sig för att dricka vatten inne i en grotta - för då bryter zombiesmittan ut. Lägrets chef Snuff(!) är en gammal luttrad herre som genast förstår vad som är på gång, han gillar inte zombier och har bland annat ridit på zombiehästar - fast han tyckte inte att det var kul. Lägerledarna har under tiden sex med varandra och föraktar lägrets deltagare.


Special Dead är något som skulle kunna komma från Troma, men saknar Tromas distikta käftsmällar och absurda, anarkistiska humor. Zombieslakt och inälvsjonglering står alltså på schemat tillsammans med jävulskt mycket buskis. Lyteskomik är sällan roligt (ja, om man inte räknar med Monty Python-folkets stammande dårar) och Special Dead är ingen Freaks heller. Visst kanske dårarna är behandlade med viss respekt men det smakar ganska illa i munnen. Inte så att det egentligen blir provocerande heller, ty det mäktar inte filmskaparna bakom denna stefanåkristersaga med. Det blir faktiskt bara tråkigt. Eller vad tror du om en "rolig" film där det skojigaste skämtet är när man ramlar i zombiebajs? (eller ja, lägersången här nere är väl inte helt tråkig).


Låg nivå i all ära - det kan ju faktiskt vara kul som i South Park eller Bad Taste - men då får det helst inte vara tråkigt samtidigt. När dessutom filmens hjälte samtidigt är filmens absolut tråkigaste person blir det inte direkt bättre. Hade den där Snuff fått fortsätta haspla ur sig oneliners kanske det hade blivit en tvåa - han kunde ju tillochmed agera.


Zombierna är som nån slags blandning mellan demonerna i Demons och vanliga människor. En går till och med att domesticera med kyssar, uäh! Enda anledningen till att filmen gjordes var antagligen att man tycker det är roligt att förståndshandikappade i vissa fall raglar som vore de zombier. Kanske är det kul, men då borde det utnyttjats mer i så fall och dessutom inte vara hart när enda idén som filmen bygger på.


Nåjo, på återvaknande!

astarot

Av astarot - 9 juni 2008 08:36

Ja, det här är ju inte tråkigt alls..


Last Blood

Av: Bobby Crosby & Owen Gieni


Tänk er att läsa ett filmmanus i serieformat alldeles gratis online. Tänk er att den handlar om den tid då zombier har tagit över världen och att människorna skyddas av vampyrer så att DOM inte blir utan käk. Jamen, tänka sig att ni kan läsa Last Blood online här, och tänka sig att det är just vad den handlar om.


Last Blood är en serie i överlevnadsstil men lyckas faktiskt ha en extra liten krydda just för att den blandar både vampyrer och zombier. Själv brukar jag ha lite svårt för Aliens vs. Predatorer och Varulvar mot blodsugare och Läderlappen mot Spindelmannen men i Last Blood tycker jag att det funkar ganska bra. Speciellt som den just nu är i ganska skissartad serieform – om den nu blir film så är jag mer tveksam till vad jag kommer att tycka. En del sidor är riktigt snygga och hisnande, som den här



medan andra bara lunkar på lite halvmakligt vilket ger historien ett något ofokuserat intryck. Men kanske är det som de säger, bara en första skiss till någonting större. Last Blood är mycket yta och ganska lite innehåll... visst försöker den bygga en egen mytologi och historia men det finns liksom inget annat än det man ser på papperet, eller ja – skärmen.


Nåjo, serien innehåller också en massa strunt som jag hoppas kommer att uteslutas när det blir film av det här. Jag gillar till exempel inte vampyrer som kan lukta och känna igen blod på flera jättemånga mils håll och lika lite gillar jag att om de nu kan det – varför känner de inte lukten av zombier som står fem meter bort eller som är på väg att invadera en gympahall?


En jäääävulskt kewl grej med att läsa Last Blood på Nätet tycker jag är att man kan läsa kommentarer av Croswell till varje sida. Det höjer ofta upplevelsen när han själv berättar om idén bakom en speciell sida eller uttrycker beundran för Gienis teckningar. Eller så är det bara roligt småsnack som när han pushar för uppkommande sidor: ”Jag vill se den där feta zombien få huvudet avhugget. Vill du också det? Då borde du antagligen komma tillbaka på onsdag” - haha!! Det är lite grann som att vara med om när en serietidning blir till.


Speciellt fräsigt tycker jag det är att vi som läser skiten också kan kommentera. Några läsarkommentarer är bara det sedvanliga smickret från fans eller rent dissande från andra, men det finns också annat, som när en läsare påpekar att även flickorna i seriens början kunde ha fått lite spikklubbor att slaya zombier med. En helt rätt uppmaning. Det är alldeles för mycket beskyddande-av-det-täcka-könet-trams i överlevnadsgenren!


Nåjo, det här är ju ingen Walking Dead precis, men mycket nöje med läsningen – du har en hel del sidor att plöja igenom. Så på med nån schysst döds, mejla chefen att du sysslar med raketforskning som kräver ensamhet, mycket kaffe och kanske höjd lön(?), sen är det bara att låta en arbetsdag gå...


På återlevande!

astarot

Av astarot - 4 juni 2008 08:12

Hej å hå!

Ja, det tog ju några dagar att räkna ut all statistik... men här är i alla fall resultaten från förra månadens omröstning. Machete vann!! Jag är ytterst förvånad att "korp" fick så enormt lite röstningar - det skulle nämligen vara mitt val av vapen... 71 personer röstade på:


Vilket handvapen skulle du föredra att ha i din hand vid en zombieattack?


Yxa 18.3 %

Kniv 1.4 %

Machete 25.4 %

Korp/hacka 5.6 %

Brännbollsträ 5.6 %

Häcksax 1.4 %

Järnspett 0 %

Kofot 12.7 %

Katana/svärd 23.9 %

Spade 5.6 %


Månadens omröstning handlar om zombiefilmstitlar - vilken är egentligen den galnaste, konstigaste, tokigaste? En av titlarna fick inte ens plats hela nämligen: Night of the Day of the Dawn of the Son of the Bride of the Return of the Revenge of the Terror of the Attack of the Evil, Mutant, Alien, Flesh Eating, Hellbound, Zombified Living Dead Part 2: In Shocking 2-D.

Jag glömmer säkert en bunt men, ingen mänska är väl perfekt? Ja, förutom du då...


På omlevande!
astarot

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se