Direktlänk till inlägg 13 juni 2008

Dementium: The Ward

Av astarot - 13 juni 2008 11:51

Nintendo DS är den enda spelmaskin jag har förutom de gamla, med suveräna Amiga CD32 i spetsen... så håll till godo


Dementium: The Ward

Nintendo DS 


Ja, jag är faktiskt inte helt säker om varelserna i det här spelet är zombier eller inte. De beter sig då som om de vore. Enligt spelbeskrivningen är de forna intagna på ett sinnesjukhus som blivit sönderexeperimenterade. Nu hemsöker de, vad det verkar under ständigt och ruttnande förfall, tomma korridorer i jakt på ditt kött. Det räcker för mig.


Spelet är som en slags blandning mellan Resident Evil och Silent Hill-spelen. Du knatar omkring i förstapersonsperspektiv och dödar fiender med dina vapen eller lyser upp mörkret med din trevande ficklampa. Det som gör spelet unikt är varken upplägget eller innehållet utan sättet du kontrollerar din framfart med den tryckkänsliga skärmen. På den rör du nämligen din blick, väljer vapen, kollar kartor och löser ledtrådar. Det ger en enorm närhet till din spelfigur och gör åtminstone mig åksjuk, trots det lilla formatet.


Men kan man verkligen bli rädd när man spelar på en så liten maskin som Nintendo DS? Ja, faktiskt - det bevisade till exempel Resident Evil Deadly Silence och Dementium: The Ward lägger ytterligare bevis till fallet. Spelet är riktigt stämningsfullt ibland. Som när en zombie-spökflicka står och pekar på en i en hiss eller när det hörs skrapande steg i en korridor, precis utanför synfältet. Springer man efter så finns det ingen/t där... brr. Det är fan som att befinna sig i en asiatisk eller spansk skräckfilm ibland. Det finns inte bara zombier att slåss mot i spelet utan även dödsmyggor, flygande sirenhuvuden och maskarna från Slither (som jag hatar – räcker det inte med zombier!?!).


Sedan innehåller spelet såklart de obligatoriska pusslen som öppnar dörrar för att göra det möjligt att fortsätta. Inte alltför svåra, men inte hellätta heller – det förutsätter faktiskt att man har spellogiken vässad... men har man väl förstått hur spelmakarna tänker går det ganska bra.


Spelet har sina tilkortakommanden också och framförallt är det sparsystemet. Det är klumpigt uppbyggt och det känns nästan som att man är tillbaka på VIC64:ans glada dagar. Det är fullt möjligt att spara mitt i spelet, när man vill, men om du dör mot en boss måste du börja från kapitlets början ändå. Lagom frustrerande när man slarvdör av en boss och måste springa igenom en hel våning igen – för tredje gången. Trams...


Det gör det för frustrerande för mig och gör att jag gärna skiter i att spela om det istället för att försöka igen. Tävlingsgenen är hos mig som vanligt svag. Ändå är Dementium: The Ward helt okej och blodigt skrämsel så länge jag orkar. Jag ju alltid vila ett par veckor eller så och återvända till spelet och nöta en nivå ett par gånger. För det är faktiskt ganska lätt att döda bossarna när man väl räknat ut hur, till och med för en ringrostig spelare som jag.


På retur!
astarot

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av astarot - 22 april 2013 10:00

  Tjoho! Vi som börjar tröttna på att bära med oss zombie-repellent eller tycker det är jobbigt att ha en zombie hemma för att att skörda odöd doft innan vi beger oss ut bland alla andra zombier på stan kommer nu den perfekta parfymen. ...

Av astarot - 18 april 2013 11:45

    Kärlek kan förändra oss. Jomen. Det kan också förstöra oss, men det är kanske för dystert? En av grejerna med zombiefilmen är ju att vi ska känna den där saknaden, skräcken för att förlora våra närmaste. Som Barbara i Night of the Living Dea...

Av astarot - 12 april 2013 09:09

  Så här är jag van att möta mörkret... Okej då. svamlar väl vidare* om moderna monsterfilmer då. Monstret är det som i mörkret stirrar tillbaka, något kusligt som vi annars kanske förtränger. Det monstruösa kan rasera det trygga som vi tagit...

Av astarot - 9 april 2013 12:09

    Med tanke på kommande premiären av zombiekärleksRomeo&Juliadramat    tänkte jag det är dags att värma upp (hehe) med ett gammalt mossigt zombieperspektiv*. Och med mossigt menar jag närapå helruttet gammalt, dvs vi som växte upp på 1980-ta...

Av astarot - 14 december 2012 11:04

  Om zombien är nutidens allra populäraste monster måste The Walking Dead vara nutidens allra bästa julklapp. Kulturgärningen Apart förlag gör genom att släppa serietidningen på svenska är dessutom något som måste uppmuntras i detta seriekarga lan...

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se