Micmacindianernas magiska begravningsplatser är inte att leka med i

Jurtjyrkogården

Av: Stephen King, 1983

Läkaren Louis flyttar ut på landet i Ludlow med sin fru, två barn och katt. På andra sidan den tungt trafikerade vägen bor gamle Jud som snart visar sig bli Louis bästa vän. När katten dör tarJud med honom till en gammal indiansk begravningsplats där det man gräver ner återvänder. Allt detta för att dottern Ellie ska lära sig att hantera döden. Katten återvänder, lite annorlunda, lite blodtörstigare än tidigare. Trots det vet Louis vart han ska gå när hans son dör...Smart!!

Huvvaligen i helvetet. Jurtjyrkogården kommer jag ihåg som en ganska trög bok och nu förstår jag varför - det är ju värsta dödsångestdramat! Och sånt begriper man ju inte när man är tretton. Nu när jag är äldre och själv har barn begriper jag exakt vad boken handlar om, men faan vad jobbigt det var att läsa den!! Varje mening i boken är smockad av dödsångest och sorg. Kings beskrivning av hur dottern Ellie går omkring med ett foto på sig och lillebror i ett apatiskt drömtillstånd är hjärtskärande så man gråter. Detsamma gör man när Louis i tankarna ständigt återvänder till sonens dödsögonblick.

Alltså, jag är fan inte skapt att läsa den här boken. Jag lider själv av någon slags form av dödsångest och tjöt mig igenom boken som ett litet barn. Det var såpass att jag övervägde att sluta läsa den - men jag visste ju att det skulle bli lite mer övernaturligt mot slutet (och alltså enklare att hantera).

Nä tvi vale!

King blandar kannibalmyter om wendigos med nån form av shamanism och får fram en egen typ av zombie som faktiskt är ganska läcker. Typ onda varelser som de i Keenes The Rising, fast med mindre hybris.

Läs den här dramaskräckisen på egen risk - värre ju äldre man blir antar jag (eller extra sårbar om man har småbarn?)..

på återvaknande!

astarot

 

Allamagoosalum

18 november 2008 20:12

Jag håller med dig astarot! Fy fan vilken bok. Den är fantastiskt bra... på ett dåligt sätt. Jag mådde fysiskt och psykiskt illa när jag läste den.

http://allamagoosalum.blogg.se

 

Gustav

19 november 2008 09:22

Tack för ännu en skön recension.. Jag måste nog läsa om den den här... det var ju en så där 20 år sen sist!

http://www.germann.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Tjoho! Vi som börjar tröttna på att bära med oss zombie-repellent eller tycker det är jobbigt att ha en zombie hemma för att att skörda odöd doft innan vi beger oss ut bland alla andra zombier på stan kommer nu den perfekta parfymen. ...

    Kärlek kan förändra oss. Jomen. Det kan också förstöra oss, men det är kanske för dystert? En av grejerna med zombiefilmen är ju att vi ska känna den där saknaden, skräcken för att förlora våra närmaste. Som Barbara i Night of the Living Dea...

  Så här är jag van att möta mörkret... Okej då. svamlar väl vidare* om moderna monsterfilmer då. Monstret är det som i mörkret stirrar tillbaka, något kusligt som vi annars kanske förtränger. Det monstruösa kan rasera det trygga som vi tagit...

    Med tanke på kommande premiären av zombiekärleksRomeo&Juliadramat    tänkte jag det är dags att värma upp (hehe) med ett gammalt mossigt zombieperspektiv*. Och med mossigt menar jag närapå helruttet gammalt, dvs vi som växte upp på 1980-ta...

  Om zombien är nutidens allra populäraste monster måste The Walking Dead vara nutidens allra bästa julklapp. Kulturgärningen Apart förlag gör genom att släppa serietidningen på svenska är dessutom något som måste uppmuntras i detta seriekarga lan...