Alla inlägg under april 2013

Av astarot - 22 april 2013 10:00

 

Tjoho!

Vi som börjar tröttna på att bära med oss zombie-repellent eller tycker det är jobbigt att ha en zombie hemma för att att skörda odöd doft innan vi beger oss ut bland alla andra zombier på stan kommer nu den perfekta parfymen.



Perfekt att bära med sig i tunnelbanan, på bussen och kontoret för att fräscha upp det luktmässiga försvaret.


Tyvärr har utvecklarna av zombieparfymen Demeter Fragrance Library inte helt perfektionerat sin produkt och till damer gjort en svagare variant av doften som beskrivs som "Tänk skogsmark. Zombie för Honom är en blandning av torkade löv, svamp, mossa, mjöldagg och jord." Jag menar. Ju starkare doft av föruttnelse desto enklare att överleva bland de odöda. Lite taskigt att just tjejer ska ha den sämre varianten, även om de är bättre på att slåss.



Den här limiterade parfymen finns att köpa endast fram till 15 maj. Så skynda på. Eller använd dig av naturliga dofter. det är ju trots allt mest miljövänligt med närodlat, trots metangas...


på återlevande

astarot

ANNONS
Av astarot - 18 april 2013 11:45

 

 

Kärlek kan förändra oss. Jomen. Det kan också förstöra oss, men det är kanske för dystert? En av grejerna med zombiefilmen är ju att vi ska känna den där saknaden, skräcken för att förlora våra närmaste. Som Barbara i Night of the Living Dead när Johnny kommer tillbaka. Skulle du kunna döda din bror? Din kärlek? Ditt barn? I Warm Bodies gör man precis tvärtom och pajar i mina ögon ungefär 100% av det jag avgudar med zombieprylen. Det går inte att göra zombien till en medveten varelse utan att förlora mer än vad man får ut och utan att gräva stora hål i logiken.


Ahmenvafan. Bara för att det är zombier med behöver de ju inte vara Romeros zombier, tänker du. Synd bara att du har fel.

 

Warm bodies
Regi: Jonathan Levine, 2013
Medverkande: Teresa Palmer, Nicholas Hoult, Analeigh Tipton m.fl


Kan en levande kvinna älska en zombie? Och vad säger de levande respektive de döda om ett sådant oheligt förhållande? Det är grundpremisserna för den här småsöta men rätt groteska Romeo & Julia-historien.


Zombiepojken R, med någon slags mänsklig moral beskyddar den levande Julie och magi uppstår. Ett hjärtslag i taget tar den mänskliga närheten och värme honom närmare det riktiga livet. Botemedlet mot zombieepedemin är således kärlek, att vi bryr oss om varandra. Här är budskapet i Warm Bodies.


Tittar vi hörlursförsedda stressfolk bara upp från våra smartphones för ett ögonblick räddar vi varandra och slutligen världen. Med tanke på zombiefilmens inneboende socialkritiska kärna sätter Warm Bodies fingret på ett av genrens mest tydliga teman - vår självdestruktivitet. Gott så.


Tyvärr måste jag ändå säga att det är lite för enkelt, eller snarare att det är en alltför lång väg att gå för att göra denna poäng. För oavsett alla smarta referenser till zombiegenren, hjärnätandet, långsamheten och dumheten blir parodin platt när allt är på låtsas, som att Bobby till slut kliver ur duschen (Vaddå? fattar du inte parallellen? Nähä, nu är man visst för gammal också. Tack!). Varför luktar inte zombiepojkvännen? Om det räcker med lite zombieblod i pannan för att passera som odöd, varför har det tricket inte använts för att utrota de vandöda? Om zombier kan tänka, öppna dörrar och sköta skivspelare, varför har inte de i sin tur käkat upp allihop? Och varför i hela jädra friden kan zombierna plötsligt käka dött kött sparat som en doggy bag i fickan? Då är det ju lugnt för de veganzombier som inte vill äta levande folk och dessutom (ett mycket stort dessutom) fritt fram för zombier att kannibalisera på varandra.


Det här är såklart för att få historien att fungera men dessa krystade konstruktioner blir nästan outhärdliga då de görs bara för att anpassa ännu ett monster till en fållan av föredetta upprorsmakare. Det finns faktiskt andra zombiefilmer (exempelvis My Boyfriend's Back, Zombie Honeymoon, Boy Eats Girl) i samma anda som berättar typ samma historia utan att bli till en total sockerchock. Och här återupprapas (ja, en medveten felstavning okej - får man inte hitta på egna ord nu heller?) det gamla temat - fin flicka tar hand om bråkig pojke och kan förvandla honom till prins med sin kärlek (dvs. snygghet).


  Men, nawww.. är du gängmedlem? Så gullig! Jag ska rädda dig.


Är du inte en fanatiskt zombienörd som undertecknad har du kanske lättare att se en nyskapande zom-com. Inte vet jag, men okej, det får väl finnas vegetarianvampyrer och zombier med själ, men det tar udden av det som länge varit vasst och otämjt. Det fanns en tid, för bara tio år sedan, det inte kunde komma tillräckligt med zombiefilmer - nu är det tyvärr för många.


På omlevande

astarot

ANNONS
Av astarot - 12 april 2013 09:09

  Så här är jag van att möta mörkret...


Okej då. svamlar väl vidare* om moderna monsterfilmer då.


Monstret är det som i mörkret stirrar tillbaka, något kusligt som vi annars kanske förtränger. Det monstruösa kan rasera det trygga som vi tagit för givet. Därför är det inte så konstigt att monstret i berättelsen alltid varit något att frukta. Något som kan förgöra, skrämma och äckla oss.


Samtidigt har monstret på något sätt också alltid varit oss själva. Vampyren, Mr. Hyde, zombien, varulven, mumien och alla andra oheliga varelser har pekat på människans djuriska drifter, svagheter, narcissism och fåfängliga önskningar. Kanske är det tydligast i Frankenstein där de riktiga monstren är vi själva för att vi vill döda det som skrämmer oss eller i Nightbreed där monsterutrotningen är en tragisk parafras på Förintelsen. Monsterfilmen har varit den perfekta skapelsen för att stirra ner i avgrunden och möta helvetet. Nu tittar vi ner i avgrunden och möter, kanske förvånande, istället frälsning. Det finns inte längre något som kan stirra djupt in i våra själar och ifrågasätta vårt inre.


Frukta monstret! 


I den moderna filmen har vi dresserat monstren, fått dem att gå fot och räcka vacker tass. Vampyren har fått själ och kan välja att dricka syntetiskt True Blood. Det vandöda livet är inte längre någon förbannelse, det är en evighet av ”Party All Night and Sleep All Day”. Zombien, denna parafras på den ruttnande mänskligheten, vandrar inte längre omkring omedveten om allt utom människokött utan är i Warm Bodies objekt för en ung kvinnas kärleksönskan att omvandla tölpen till prins. Mardrömsvarelser i Monsters Inc. är snälla och rädda för barn medan trasiga förhållanden egentligen finner den sanna familjelyckan hinsides i American Horror Storys gamla spökhus.


We're a happy family  


Monster samlas, inte för att förgöra, utan berätta för oss att allt är bra. Vi behöver inte oroa oss. Kanske är det fullt förståeligt när stora, abstrakta miljöhot och mänsklig avgrundsondska ligger över oss som en obehaglig spikmatta, tydligt också i filmer som Hostel och A Serbian Film.


Vi behöver inte längre en köttätande, hjärndöd zombie som berättar om vår självdestruktivitet – vi behöver en odöding som stoppar om oss och läser godnattsagor. Helvetet finns inte längre och istället för en mossig gammal himmel kan vi istället drömma om att som superhjälte få leka med Edward, Jacob eller annat valfritt godhjärtat monster utan en tanke på döden. Den eviga, tomma döden. Den som inte får finnas.



på omlevande

astarot

* i mångt och mycket från en av mina krönikor i fina Folkbladet.

Av astarot - 9 april 2013 12:09



Med tanke på kommande premiären av zombiekärleksRomeo&Juliadramat    tänkte jag det är dags att värma upp (hehe) med ett gammalt mossigt zombieperspektiv*. Och med mossigt menar jag närapå helruttet gammalt, dvs vi som växte upp på 1980-talets videoera. För erkänn. Det var fan våldsammare förr!


Alltså. Det är egentligen helt otroligt. För er födda på 1990-talet och senare kanske inte det är så konstigt att det dyker upp zombiefilmer på våra biografer. Men vi som upplevde 1980-talets moralpanik gällande skräck- och våldsfilmer är det faktiskt helt sjukt. På den tiden var zombieälskare misstänkta brottslingar, utsatta för bilder värre än fysisk barnmisshandel. Polisen gjorde razzior mot videobutiker och beslagtog videofilmer medan uthyrande riskerade fängelsestraff. Ja, faktiskt. Skulle det göras en spelfilm om det idag skulle folk tycka det var överdrivet. Det var det också. Tack för det SVT och Studio S. Jag menar det!



Det här gällde all slags skräckfilm och blev de inte totalförbjudna censurerades de kraftigt. Zombiefilmerna blev med största sannolikhet bannade från allmän beskådan. De var för våldsamma, sjaskiga och blodiga. Zombiefilmer var tillsammans med kannibal- och porrfilmer det lägsta av det lägsta. Vi som gjorde allt för att se just det lägsta inom skräckgenren visste därmed precis vad vi skulle se och jagade efter kopierade videoband (den tidens högst analoga fildelning)  som utlovade helt ocensurerade filmer.


 

Att få vadderade kuvert i postlådan var varje gång bättre än vilken julafton som helst. Zombie Flesheaters (Lucio Fulci 1979), Burial Ground (Andrea Bianchi 1981), Oasis of the Zombies (Jean Rollin 1982) var titlar av mytiska proportioner! På kuppen var vi en till fiktionsfilmen förlorad videogeneration försedda med vilseledande material av ondskefulla filmlangare. Så när Braindead (Peter Jackson) 1993 plötsligt släpptes fri av censuren, Dawn of the Dead (Zack Snyder) 2004 seglade in på våra biografer och Zombieland (Ruben Fleischer) 2009 blir en biosuccé blir livet smått surrealistiskt.


 


Surrealistiskt är bara förnamnet när den välbekanta ruttnade figuren dyker upp i populärkulturen som en sympatiskt figur. I filmen Wasting Away (Matthew Kohnen 2007) får vi se världen ur zombieperspektiv, i Fido (Andrew Currie 2006) kan vi ha dem som husdjur och i Warm Bodies (Jonathan Levine 2013) blir de, likt glittervampyren Edward, objekt för en ung kvinnas kärlek. Förvisso har det hänt tidigare i exempelvis komedin Idle Hands (Rodman Flender 1992), så att zombien anpassas till en publik vana att betrakta monster som tandlösa, bedårande varelser är kanske inte helt förvånande. Det är bara svårt att övertala min inre trettonåring att det faktiskt är sant.


Eller vadå 13-åring förresten. 40-åringen då? Är den ingen som bryr sig om han?

på återlevande

astarot


*i många delar baserad på en grej jag skrev åt Nöjesmagasinet City

Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se