Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av astarot - 12 april 2013 09:09

  Så här är jag van att möta mörkret...


Okej då. svamlar väl vidare* om moderna monsterfilmer då.


Monstret är det som i mörkret stirrar tillbaka, något kusligt som vi annars kanske förtränger. Det monstruösa kan rasera det trygga som vi tagit för givet. Därför är det inte så konstigt att monstret i berättelsen alltid varit något att frukta. Något som kan förgöra, skrämma och äckla oss.


Samtidigt har monstret på något sätt också alltid varit oss själva. Vampyren, Mr. Hyde, zombien, varulven, mumien och alla andra oheliga varelser har pekat på människans djuriska drifter, svagheter, narcissism och fåfängliga önskningar. Kanske är det tydligast i Frankenstein där de riktiga monstren är vi själva för att vi vill döda det som skrämmer oss eller i Nightbreed där monsterutrotningen är en tragisk parafras på Förintelsen. Monsterfilmen har varit den perfekta skapelsen för att stirra ner i avgrunden och möta helvetet. Nu tittar vi ner i avgrunden och möter, kanske förvånande, istället frälsning. Det finns inte längre något som kan stirra djupt in i våra själar och ifrågasätta vårt inre.


Frukta monstret! 


I den moderna filmen har vi dresserat monstren, fått dem att gå fot och räcka vacker tass. Vampyren har fått själ och kan välja att dricka syntetiskt True Blood. Det vandöda livet är inte längre någon förbannelse, det är en evighet av ”Party All Night and Sleep All Day”. Zombien, denna parafras på den ruttnande mänskligheten, vandrar inte längre omkring omedveten om allt utom människokött utan är i Warm Bodies objekt för en ung kvinnas kärleksönskan att omvandla tölpen till prins. Mardrömsvarelser i Monsters Inc. är snälla och rädda för barn medan trasiga förhållanden egentligen finner den sanna familjelyckan hinsides i American Horror Storys gamla spökhus.


We're a happy family  


Monster samlas, inte för att förgöra, utan berätta för oss att allt är bra. Vi behöver inte oroa oss. Kanske är det fullt förståeligt när stora, abstrakta miljöhot och mänsklig avgrundsondska ligger över oss som en obehaglig spikmatta, tydligt också i filmer som Hostel och A Serbian Film.


Vi behöver inte längre en köttätande, hjärndöd zombie som berättar om vår självdestruktivitet – vi behöver en odöding som stoppar om oss och läser godnattsagor. Helvetet finns inte längre och istället för en mossig gammal himmel kan vi istället drömma om att som superhjälte få leka med Edward, Jacob eller annat valfritt godhjärtat monster utan en tanke på döden. Den eviga, tomma döden. Den som inte får finnas.



på omlevande

astarot

* i mångt och mycket från en av mina krönikor i fina Folkbladet.

ANNONS
Av astarot - 9 april 2013 12:09



Med tanke på kommande premiären av zombiekärleksRomeo&Juliadramat    tänkte jag det är dags att värma upp (hehe) med ett gammalt mossigt zombieperspektiv*. Och med mossigt menar jag närapå helruttet gammalt, dvs vi som växte upp på 1980-talets videoera. För erkänn. Det var fan våldsammare förr!


Alltså. Det är egentligen helt otroligt. För er födda på 1990-talet och senare kanske inte det är så konstigt att det dyker upp zombiefilmer på våra biografer. Men vi som upplevde 1980-talets moralpanik gällande skräck- och våldsfilmer är det faktiskt helt sjukt. På den tiden var zombieälskare misstänkta brottslingar, utsatta för bilder värre än fysisk barnmisshandel. Polisen gjorde razzior mot videobutiker och beslagtog videofilmer medan uthyrande riskerade fängelsestraff. Ja, faktiskt. Skulle det göras en spelfilm om det idag skulle folk tycka det var överdrivet. Det var det också. Tack för det SVT och Studio S. Jag menar det!



Det här gällde all slags skräckfilm och blev de inte totalförbjudna censurerades de kraftigt. Zombiefilmerna blev med största sannolikhet bannade från allmän beskådan. De var för våldsamma, sjaskiga och blodiga. Zombiefilmer var tillsammans med kannibal- och porrfilmer det lägsta av det lägsta. Vi som gjorde allt för att se just det lägsta inom skräckgenren visste därmed precis vad vi skulle se och jagade efter kopierade videoband (den tidens högst analoga fildelning)  som utlovade helt ocensurerade filmer.


 

Att få vadderade kuvert i postlådan var varje gång bättre än vilken julafton som helst. Zombie Flesheaters (Lucio Fulci 1979), Burial Ground (Andrea Bianchi 1981), Oasis of the Zombies (Jean Rollin 1982) var titlar av mytiska proportioner! På kuppen var vi en till fiktionsfilmen förlorad videogeneration försedda med vilseledande material av ondskefulla filmlangare. Så när Braindead (Peter Jackson) 1993 plötsligt släpptes fri av censuren, Dawn of the Dead (Zack Snyder) 2004 seglade in på våra biografer och Zombieland (Ruben Fleischer) 2009 blir en biosuccé blir livet smått surrealistiskt.


 


Surrealistiskt är bara förnamnet när den välbekanta ruttnade figuren dyker upp i populärkulturen som en sympatiskt figur. I filmen Wasting Away (Matthew Kohnen 2007) får vi se världen ur zombieperspektiv, i Fido (Andrew Currie 2006) kan vi ha dem som husdjur och i Warm Bodies (Jonathan Levine 2013) blir de, likt glittervampyren Edward, objekt för en ung kvinnas kärlek. Förvisso har det hänt tidigare i exempelvis komedin Idle Hands (Rodman Flender 1992), så att zombien anpassas till en publik vana att betrakta monster som tandlösa, bedårande varelser är kanske inte helt förvånande. Det är bara svårt att övertala min inre trettonåring att det faktiskt är sant.


Eller vadå 13-åring förresten. 40-åringen då? Är den ingen som bryr sig om han?

på återlevande

astarot


*i många delar baserad på en grej jag skrev åt Nöjesmagasinet City

ANNONS
Av astarot - 14 december 2012 11:04

 

Om zombien är nutidens allra populäraste monster måste The Walking Dead vara nutidens allra bästa julklapp. Kulturgärningen Apart förlag gör genom att släppa serietidningen på svenska är dessutom något som måste uppmuntras i detta seriekarga land där man tror att alla måste sluta läsa serier när de fyller moped. Om det är någonting The Walking Dead bevisar är det att serier är ett medium för åldrar långt in i efterlivet. Här behandlas nämligen alla de grundläggande frågor som ständigt utgör kärnan i alla kreativa kulturskildringar – döden, livet och människans väsen.


The Walking Dead vol. 5: Anfall är bästa försvar

Skapad & manus av: Robert Kirkman

Tecknad av: Charlie Adlard



The Walking Dead är ingen fin skildring av vårt mänskliga tillstånd men berättelsen talar ändå om en mänsklig drivkraft för social samvaro, gemenskap och solidaritet – något som kanske inte är helt möjligt i en postapokalyptisk värld men åtminstone eftersträvansvärt.


Helt möjligt säger jag som att det finns någon som helst ljusning efter volym fem i den svenska utgivningen? Här barkar nämligen allt åt helvete ordentligt och det som tidigare varit obehagligt mörkt blir nu perverst becksvart. Efter att Rick, Michonne och Glenn hittat ett ställe med överlevare drar nämligen en överbryggande historia om våldtäkt, hämnd och medmänsklig kyla igång som skiftar fokus än mer från zombierna till en strid människa mot människa. Berättelsen lyfter skickligt perspektiven från det specifika hotet rakt ned i djupet av mänsklig ondska. Ni har alla hört det i otaliga filmer (de flesta bra) ”vi är dom och dom är vi”, men här blir zombierna till ett ganska obetydligt hot – en banal form av ondska endast styrda av sina grundläggande drifter – jämfört med mänskligt beräknande och pervers grymhet.


 


Kanske är jag en osedvanligt cynisk eller deprimerad personlighetstyp men visst är det såhär vi moderna människor kommer hantera en undergång när vi måste lära oss att leva ur hand i mun under extrema förhållanden. De som roffar roffar och de som vill hjälpa blir uppätna, bokstavligen. Nietzsche myser i sin grav. Den moral och de kulturella koder som är nödvändiga i trygghet förlorar giltighet i kaos och visar den mänskliga civilisationens bräcklighet.


Utan att överdriva det minsta – zombieberättelser blir fan inte bättre än så här! Eller, ja. Kanske i nästa nummer då...


På återlevande!
astarot

Av astarot - 8 april 2012 14:58

Okeokejokej.

Jag erkänner mig skyldig! Jag kan fan inte hålla mig från att fira påsken i Jesus tecken. Det är de där gamla traditionerna som alltid får mig på fall. Så, det får väl bli sedvanligt äggtoddyande och en kristlig påskmusikal för att riktigt känna det riktiga budskapet med den här högtiden.


Luta dig tillbaka och (o)njut av 3 Days Later


På återlevande!
astarot

Av astarot - 23 mars 2012 08:47


Zombiebloggen har blivit zombiefilmsproducent!


Det handlar om den brittiska indierullen Invasion of the Not Quite Dead som är 100% fanfinaniserad. Sedan Maj 2009 har AD Lane twittrat som en galning under @indywoodFILMS för att samla in pengar till sin filmdröm och erbjuder paket där man bland annat kan få zombieroller i filmen eller sitt namn som producent på IMDB, och på filmen såklart.


När det handlar om filminspelning är det ju så att ju mer pengar man har desto större frihet att närma sig ett resultat som man bär på i huvudet, beroende på vad man spenderar pengarna på förstås. Går allt till exempelvis för dyra effekter som hade kunnat göras enklare försvinner det mesta rätt fort.


Nu har AD Lane ett fantastiskt driv och en dröm han vill uppfylla. Och visst kan drömmar ibland bli verklighet? Att stötta indiehorror är väl inte det viktigaste här i världen där barnfattigdomen ökar och förtrycket fortsätter men det här handlar också om kultur. Indieproducerad film har en större frihet att berätta historier och utmana på ett annat sätt än storproducerad film - speciellt när det gäller skräckgenren. Det är ju sånt vi vill se, eller hur?


Så stötta IOTNQD (puh! Hur enkelt var det där?) med ett par hunkor så får du ju också filmen på DVD i sinom tid. Klicka bara här och välj hur mycket du vill delta i filmen. Produktionen är igång och inspelningen startar i sommar. Gör som zombiebloggen, bli filmproducent. Följ också @indywoodFILMS, eller mig @leatherfacesays förstås, på twitter.


På återlevande

astarot

Av astarot - 5 mars 2012 21:46

Tjopp!

Som alla trashkonsumenter av rang torde ha uppmärksammat så startar den svenska versionen av Dead Set i afton på sexan. Om det inte hade varit så utstuderat krasst hade jag sett fram emot det aningen mer än nu. Jag menar, allt med robrobban borde definitivt bojkottas1000% eftersom det är precis vad han inte vill.

I vilket fall är såklart vi hälsingar ändå djupt i vår folksjäl innerligt stolta över kill-babs när hon gör en Helen Mirren i serien. Bara det gör ju själva grejen åtminstone (o)livsduglig.Eftersom jag just nu faktiskt befinner mig i häsingeskogarna på besök kan jag tyvärr(?) inte se premiäravsnittet, annars hade ni kunnat följa mina livetweetar från @leatherfacesays. Och ja, det var inte ett löfte, det var ett hot...

På återlevande

astarot

Av astarot - 6 februari 2012 10:52

Det var väl själva tusan ändå.

Romero har precis fyllt år så går filmvärldens mesta zombie och dör. Kan han ens det? Nej, såklart. Bill Hinzman a.k.a kyrkogårdszombie 1 lever för alltid kvar - odöd eller inte. Som den första zombien, i fullt dagsljus, i Night of the Living Dead var han med och förändrade filmhistorien, och sånt lever vidare för alltid.


Hinzman blev 75 bast och hade kämpat med cancer ett tag. Även om han inte var världens flitigaste aktör kan vi också se honom i till exempel Romeros The Crazies och den egenregisserade Flesh Eaters. Tyvärr dök han också upp som sin ikoniska zombie i en trist GeorgeLucasstylenyversion av NOTLD där nyinspelade scener med en 30 år äldre Hinzman inte precis gjorde filmen bättre.


Hinzman åkte också runt på en massa skräckmässor där han blev en älskad figur som ofta dök upp zombiesminkad till fansens glädje.Undras om kyrkogårdszombiedockan blir en storsäljare nu?



 

Är det så här vi vill minnas honom? Ja, såklart.



För oss är du alltid Zombie nr 1, Bill! Vila i frid (eller vad ska man säga?)

på omlevande(?)

astarot

Av astarot - 4 februari 2012 18:57

Ja, det är sant. Mästaren himself. The one and only George A. Romero fyller sjuttiotvå (!) år idag. Tänk dig själv att din, eller åtminstone min, farsa aktivt skulle hålla på med zombiefilm - aldrig ge upp sina politiska visioner i värld som tycks sakna sådana. Helt sjukt! Även om de senaste alstren kanske inte är mästerverk så är Romero förbannat trogen sin gamla devis att han bara gör zombiefilm när han har något att berätta. Integritet är inget den mannen saknar iallfall.


Nå Grattis Georgie!

 


Back to the graves...

astarot

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se