Inlägg publicerade under kategorin böcker

Av astarot - 14 maj 2008 16:11

Ja, efter det här inlägget dröjer det en stund innan jag bloggar om en zombiebok igen... har nämligen hart när ingen tid över till läsning, men vilken recension det är sen ;-)



City of the Dead

Av: Brian Keene, 2005


Uppföljaren till The Rising tar vid där den boken slutade (eller icke-slutade) och Keene själv tackar alla fans som skrivit till honom och berättat hur mycket just det slutet gjorde dem förbannade.


I vilket fall som helst är det här alltså den fortgående historien om Jim och hans son i en värld fylld av de levande döda – eller ja de besatta döda. För här handlar det ju inte om zombier i den bemärkelsen att det är människor som dör och de liksom själlöst återuppstår. Här handlar det om att människor dör och blir besatta av uråldriga demoner som är gramse på Gud. Keene själv har också insett att det inte rör sig om zombier och låter en av karaktärerna förklara faktumet i en passus (fritt översatt som vanligt):


Egentligen är de zombier alls. De som vi kände är borta, de har passerat till en annan värld. De döda är inte våra egentliga fiender. Vi kallade dem för zombier eftersom vi inte förstod vad de var. Varelserna som besuttit de döda är demoner som går under namnet Siqqusim, de är våra verkliga antagonister.


Jag ska inte avslöja alltför många detaljer men upplägget, eller själva skådeplatsen, är förbannat lik Romeros Land of the Dead. Men det spelar mindre roll var historien utspelar sig då fokuset är något annorlunda. Det handlar såklart om människans grisiga, giriga inre men också om mänskliga relationer och vad det kan betyda att bry sig om andra. I förgrunden är förstås kampen mellan demonerna och överlevarna själva historiens fundament.


Första boken handlade om överlevnad i en värld övertagen av odöda varelser med full hjärnkapacitet, som ständigt förökar sig och kan samarbeta, använda vapen, köra tanks och så vidare. När dessutom alla större djur, allt från råttor till hjortar och fåglar ingår i den odöda armén blir motståndet löjligt övermäktigt. Det finns tack och lov i den här uppföljaren ett ännu mörkare, deprimerande stråk där omöjliga odds är väsentliga för den historia som berättas. Därför fungerar också upplägget här väsentligt bättre i relation till überdemonerna. Det gör City of the Dead till en hårresande berättelse som trots vissa klyschiga och övertydliga inslag är väl värd några vakna nätter.


På återresande

astarot


ANNONS
Av astarot - 5 maj 2008 08:12

Nu smäller det! Håll i hatten och fatta kaffekopparna. För er som inte har ynnesten att ha den här boken i hyllan därhemma kommer nämligen här zombiebloggens Det Bästa-version av

Remo – Mannen som är en dödsmaskin
Zombie-armén
Av: Warren Murphy, 1981


Remo svettades inte. Åren av träning i Sinanjus metoder hade gett honom de verktyg som gjorde honom till den bäste lönnmördaren på jorden.

- Ett antal män försvinner från militärbaser i olika delar av landet. Vi har orsak att tro att de inte deserterar, sa Smith. Till en början är de saknade soldaterna inte några rekryter. De är fältpräster.
Egendomliga saker har börjat hända på de där baserna omedelbart efter fältprästernas försvinnande. För en dag eller så är stämningen alldeles vild. Officierarna kan inte få de meniga att lyssna. Disciplinen står på noll.
Befälhavarna svär som en man på att en omfattande förändring inträffat efter de två-tre dagarnas kaos. Disciplinen når en oanad höjd. Varenda order åtlyds utan frågor, utan ens det allra minsta motförslag.

- Så går det till i armén, sa Remo.
- Låt oss se om du tycker det här är lika roligt, sa Smith och satte igång bandspelaren.
När bandet började snurra hördes en mansröst från apparaten. Mannen var uppenbarligen vettskrämd, pratade vilt om zombier och en utländsk plan på att överta Förenta Staternas armé.

Remo blir ålagd att ta sig an fallet

På major Van Dykes signal kom sex soldater infarande och grep Remo kring halsen och bröstkorgen. Han gled lätt undan.
- Nej, nej, sa han. Se men inte röra grabbar.
De dök på honom igen. En av männen försökte slå gevärskolven i ansiktet på Remo. Remo tog ifrån honom geväret som om det varit en dirigentpinne och gjorde sig kvitt en soldat plus en korpral som hade en bajonett riktad mot Remos buk. Med en knäpp på tån förvandlade han en tredje soldats ryggrad till gelé. Den fjärde drog en pistol och skjöt på Remo, som dock gled undan i samma ögonblick han såg soldatens finger röra sig. Kulan försvann in i väggen, och innan han hunnit trycka av igen försvann hans hand. Sedan försvann hela armen. Sedan, efter en knackning på pannan, försvann hans liv.

Tidigt under sin utbildning hade Remo fått lära sig de femtiotvå steg som förde en kvinna till extas, även om han aldrig träffat en kvinna som kunde följa med bortom elfte steget innan hon blev från vettet.
- Åååh, stönade Randy Nooner medan hon darrade som en galning.

Remo hann bara till trappan innan de två officierarna drog blänkande knivar ur sina bälten och satte dem mellan tänderna. Samtidigt drog de varsin lång sabel och började kretsa kring Remo.
Remo undvek sabelhuggen så snabbt att han knappt tycktes röra sig. Sedan tog han klingorna mellan sina tummar och pekfingrar och kastade dem högt över arenans vägg. Officerarna flämtade till när de såg sina dödsbringande svärd flyga bort. Majoren tog kniven från sin plats mellan tänderna när översten kastade sig tjutande mot Remo, som väntade tills mannen var mitt i ett flygande språng innan han grep honom om fotlederna. Remo svingade honom likt en jättelik, akneärrad batong mot den andre officeren. Knivbladet träffade översten i mellangärdet, och hans inälvor vällde fram som slippriga döda fiskar.
- har ingen sagt åt dig att inte leka med knivar? sa remo förmanande till majoren och med ett finger knäppte Remo dolken ur mannens hand, och mosade sedan hans skalle till konsistensen hos använda tepåsar.

- Men Remo, jag sade ju för längesedan att det var rekryterna som stod för massakrerna. De gjorde det av egen vilja, förvisso med uppmuntran av Samathas nattvardsbrygd av LSD och Artemis mässande. Vi kan kontrollera dem som zombier och starta en superarmé.
Han kastade dolken rätt i Randy Nooners hjärta. Hennes ögon vidgades i häpnad. Hon gjorde en svag ansats att dra bort kniven, men den hade grävt sig ända in till fästet.

Remo såg hur mynningarna på sextontusen M-16 sakta och med förfärande säkerhet riktades mot honom. En kula strök mot Remos lår, och det hjälpte. Adrenalinnivån steg, och det behövdes för mönstret han tänkte använda. Hemligheten med att undvika kulor låg i antirytmen. Att undvika en kula var lätt. Förlusten av rytmen och den häpnadsväckande hasstighet som krävdes, varade bara bråkdelen av en sekund. Men att undvika... hur många? En miljon? Två? Han måste skapa ett rytmlöst mönster i en fart som var kanske hundra gånger snabbare än en olympisk sprinterlöpares.
- Döda honom, era idioter, skrek båda officerarna och drog sina pistoler och tömde dem mot det underliga suddiga målet.
- Han tillhör de vandöda, sa officeren med en röst som var tjock av fruktan.
De två männen sprang skrikande i skydd. Och Remo var över dem. Den ene dödade han omedelbart, den andre höll han upp framför sig.
- Nej, viskade mannen. Barmhärtige Gud...
- Säg åt dem, sluddrade Remo efter den fruktansvärda prövning han låtit sin kropp utstå. Samtidigt vändes två plutoners vapen mot Remo och den slingrande officeren.
- Eld upphör, skrek deras befälhavare.


Slut


Ja, ni ser. Remo är inte mjuk precis. Och då har jag undlåtit er nästan all österländsk mystik han behärskar, hans snajdiga sätt att charma läsaren och framförallt fler tillfällen att ta del av hans underbara teknik i sänghalmen. Hur gick det då för zombiearmén? Ja, de var ju hjärntvättade av droger och religiöst dravel... så det är väl bara att hjärntvätta tillbaka dem - ett par dagar i isolering så borde de bli bra igen. Remo far vidare på nya äventyr... men jag, och ni, lär förhoppningsvis aldrig behöva läsa om dem. Mängda snyggt omslag dock...

På återuppvaknande
astarot

ANNONS
Av astarot - 20 februari 2008 11:48

zombieböcker är fan svårt att skriva. Ska man vara trogen figuren kan den ju inte prata, tänka eller knappt göra något än att äta upp en. Tyvärr kan de mer än så i


Monster Island

Av: David Wellington, 2006

Betyg: 2


Det hela börjar hur bra som helst! Dekalb närmar sig New York på ett skepp fullt av somaliska skolflickor med gedigen militärbakgrund. De ska hämta AIDS-medicin åt Somaliens diktator, som gör allt för att hålla ihop landet. Somalien är nämligen världens enda nation som klarat sig bäst mot zombiesmittan. I New York däremot är allting förlorat. Staden ligger öde och för att komma åt medicinen måste de på något sätt komma runt miljontals av omlevare.


Mitt i detta kaos har forskaren och läkaren Gary desperat tagit livet av sig men samtidigt försökt hålla hjärnan vid liv - och lyckats. Som ett sätt att överleva bland alla hungrande efter levande kött är ju draget rätt smart. Tills han hör en röst inom sig som kallar på honom.... Det visar sig till slut vara en gammal mumie med mänsklig undergång på hjärnan.


Ja, behöver jag säga att jag är besviken? Jag hade faktiskt kunnat köpa garys medicinska lösning på att överleva med intellektet intakt bland köttätarna. Men allt som börjar så bra förvandlas snart till rena smörjan där odödingarna alla länkas samman via nåt jävla nätverk Gary snart lär sig att kontrollera. På så sätt kan zombierna styras som myror att utföra Garys minsta önskning. När Wellington också blandar in mumier i leken, som några slags rollspelsfigurer med mer intelligens och styrka känns allting så trist att jag knappt läste färdigt boken.


Det är synd, för det finns en hel del potential i Monster Island. Till exempel har Wellington några schyssta vändningar på perspektiv västerlänningar gentemot tredjevärldenkrigare. Som när en av flicksoldaterna står och tittar in i ett skyltfönster. Dekalb tror att hon står och drömmer sig bort till en värld av lyx och vackra kläder tills han avbryts i sina tankar av hennes torra konstaterande: Jag trodde jag såg rörelse där inne. Helt genialt i sin enkelhet. Han tror att alla fortfarande vill leva som amerikaner - hon vill bara fortsätta överleva... Eller när han kontrasterar människans strävan ut i rymden mot den rådande situationen där vi gått tillbaka till naturen - röda om tänder och klor.


Som sagt, bitvis snyggt men föga tilltalande för de som vill ha zombien som zombier, inte som vilket monster som helst eller en pastisch på 50-tals science fiction. Inte vet jag, kanske är jag en bakåtsträvande jävel, men då får jag väl vara det då.


Monster Island finns att läsa utan att betala och helt lagligt, och här är första kapitlet (bara att klicka sig vidare). Ännu ett bevis på mitt gammaldags själv är att jag istället köpte boken. Läsa online.... Bah, humbug!


På återupplevande!

astarot



Av astarot - 17 december 2007 11:13

Det var bättre förr sägs det, men det vete tusan. Till exempel fanns det då inga zombies i mina barnböcker. Bot och bättring verkar vara på gång. När man öppnar "Gröna Barnkammarboken" finns nämligen en alfabetsbok däri som heter


Min bokstav

Av: Jakob Wegelius

Betyg: 4 


När man lyckats bokstavera sig förbi charmörer, eskimåer, festprissar, monster, naturister, och ubåtskaptener så landar man änltligen på Z (bara tre bokstäver kvar *pust*). Där stoltserar, som ni ser här ovanför, Zeke zombie.


Tur att ens barn får vettiga inlärningsverktyg nu för tiden! Bra genusperspektiv är det också när Pia och Susanne får vara Prickskytt respektive Svetsare medan Qrister får vara Queer (!).


på återuppstigande

astarot 

Av astarot - 11 december 2007 11:23

Hopp! Det finns faktiskt en hel del böcker om zombies där ute. Det här är en av de mest hajpade:


The Rising

Av: Brian Keene

Betyg: 3


Världen är under belägring av de odöda. Överlevare gör allt de kan för att just överleva - även om självmordstankarna inte är långt borta. Jim ska precis ge upp när hans mobil plötsligt ringer. I luren kallar hans son på hjälp, fast på vinden hemma hos sin mamma. Jim beslutar sig för att åka genom ett amerika infesterat av odöda varelser av alla slag och levande idioter. Som tur har även några snälla överlevt - än så länge.


Brian Keene skriver friktionsfritt, som Koontz ungefär. Det händer en hel massa saker på kort tid och det ges inga andningshål. På det sättet är boken effektiv i sin betraktelse över människan under hård press. Kaoset svämmar över sidorna. Tyvärr är Keene också förtjust i överdrifter a la Lovecraft och tar i i överkant när han vill få oss att bli rädda. Som nästan alltid blir överdrifterna snarare distanserade än närgångna eftersom allt känns alldeles för utsuderat. Som när han råkar på sin hustru som var gravid med deras barn och bebisen vinkar åt honom inifrån den ruttnande magen. Läskigt vad? Nej, trodde inte det. Mest löjligt. Less is more är det nåt geni som sagt nån gång. Trots det är vissa skrämseleffekter effektiva, fast då på ett mer psykologiskt plan, där schabloner av sviniga militärer utgör gräddan av äcklet.


Sedan är det en grej till som stör mig med själva zombiesmittan. ALLT kan bli smittat (och har blivit det) fåglar, ekorrar, hjortdjur etc. Det betyder alltså att det finns betydligt, ofantligt, oöverskådligt fler zombies än människor. Hur skulle vi nånsin kunna överleva eller ens försvara oss mot zombiemyror, zombiekvalster eller zombieråttor? Helt omöjligt. Lägg därtill att zombiesarna återlever på grund av att de är besatta av någon slags demoner som vill ta över jorden och således kan prata och planera (även när de är djur), köra motorcykel och använda vapen. Precis som vem som helst, förutom att de är lite långsammare i sina ruttnande kroppar.


Ändå, trots alla invändningar lyckas Keene måla upp tillräckligt med intressanta och någotsålunda trovärdiga karaktärer för att boken ska vara spännande och i vissa stunder svår att lägga åt sidan. Så något har han ju lyckats med - och som han påpekar själv genom karaktären Baker blir historien till en ihopslagen (förvisso sämre men ändå) variant av Night of the living Dead och Apocalypse Now.


Zommbiegenren har både drag av skräckgenren och sci-fi i det att den sammanfogar två utstuderade teman. I sci-fi är det ofta hela samhällssytem i omvandling (till exempel politiska nydaningar, efter atombomben, globala anfall av utomjordingar) medan skräckgenren fokuserar på småsamhällen och individer (mördare och offer, monstret i skogen, bergen eller din källare). Just denna sammanslagning gör genren till vad den är och i The Rising (på samma sätt som i till exempel I am Legend) är det extra tydligt hur påtaglig den här genreblandningen är.


på återupplevelse

astarot

Av astarot - 23 november 2007 10:26

Här sitter jag i en regnbågssoffa och nynnar till en nyckelknippa. Således dags för boktips inför helgen: 


Dawn of the Dead

Skriven av: George A. Romero & Susanna Sparrow

Betyg: 3


Knäppt att ge boken till världens bästa zombiefilm endast en trea. Men ska sanningen fram är Romero ungefär hälften så bra med ord som han är med kameran. Den här boken är som ett slags smått utfyllt filmmanus vilket alltså innebär att storyn är precis på pricken densamma. Boken utkom samma år som filmen enligt copyrighten men baksidan refererar även till Day of the Dead som ju blev till först sju år senare. Så det här är en senare tryckning, utgiven av Fantaco.


Vad som ändå, utöver den höga igenkänningsfaktorn, gör boken Dawn of the Dead till trevlig läsning är att gruppdynamiken blir tydligare. Eftersom det i textform är enklare att förmedla karaktärers tankar får man en inblick i hur de egentligen betraktar varandra. Det syns även i filmen men till exempel hade jag inte uppfattat det som att de alla (förutom Fran) var så impade av Peter. Visst vill Stephen (Flyboy) även i filmen få Peters erkännande, men att han i vanliga fall spottade auktoriteter i ansiktet märks inte. Peter har i boken en absolut machokarisma ingen av männen kan värja sig från. Och sååå jävla cool är han väl inte, eller?


En annan sak är hur tydligt Romero ville lyfta fram motsättningarna mellan könen – hur grabbarna ser Fran som svagare just på grund av att hon är kvinna och än mer eftersom hon är gravid. På så sätt är hon Kvinnan med stort K – hon som ska beskyddas från smärta såväl psykiskt som fysiskt. Fran är däremot, åtminstonde i sina tankar, stark motståndare till grabbarnas behov av att framhäva sig och hela tiden visa att de duger. Hon lyckas också stå på sig ordentligt, till Stephens förödmjukelse – precis när han bevisat att han duger visar det sig att hans kvinna är en illbatting till feminist. Stackars Stephen :-)


Vill man vara skarp verkar Romero framvisa en klassisk bild där könen kompletterar varandra: att kvinnan står för intelligensen medan männen har musklerna. Men det finns också litet djupare dimensioner eftersom Fran faktiskt är fullt kapabel att försvara sig själv (i alla fall betydligt bättre än den också otränade Stephen), den enda som ifrågasätter deras iver att samla på sig lyxvaror och den enda som tänker på vad som händer om Flyboy dör och ingen annan lärt sig att manövrera helikoptern.


De här tankegångarna återfinns (tror jag) i en gammal artikel som heter ”Taking Back Night of the Living Dead, som handlar om hur Romero reviderade kvinnosynen mellan NOTLD och Dawn. Jag återkommer till den när jag så småningom hittar den bland alla boklådor.... Men visst är det stor skillnad mellan Barbara och Fran.


Avslutningsvis kan jag faktiskt inte avgöra exakt hur bra, eller dålig, boken Dawn of the Dead är eftersom filmen går på repeat i skallen när jag läser den. Men att den är betydligt taffligare, det märks. Hardcorefans borde dock inte vara utan ett ex.


På omlevande...
astarot

Av astarot - 27 september 2007 09:07

Men, vad är det här? En klassisk vampyrbok på självaste zombiebloggen!!! Nu tror du att det kanske är ett misstag eller att jag inte kan sära på de odöda gestalterna. Men då kan jag berätta att anledningen till att jag tar upp I Am Legend beror helt på att boken inspirerade George Romero så han gjorde Night of the Living Dead och det märks.


Hur? Det ska jag berätta lite om här.


Handlingen i korta drag: Neville befinner sig under belägring av vampyrer. Hela jorden verkar vara smittad och han håller själv mörkrets makter stången i sitt lilla hus. Mest drivs han av förtvivlan, ångest och en märklig överlevnadsinstinkt.


Är man uppmärksam när man läser boken, och vet om kopplingarna till NOTLD kan man faktiskt kartlägga det mesta i filmen (förutom gruppdynamiken, eftersom Neville är ensam). Några stora drag:


Neville beskriver vampyrerna som att deras drift är deras enda motivation. Den enda raden beskriver ju hur Romero omformade voodoons zombie till den köttätare vi blivit vana att se. Deras enda mål och mening är att äta.


Senare undrar också Neville om vampyren verkligen är så annorlunda, är vampyrens behov verkligen väsensskild från andra djur och människor? Är hans gärningar verkligen värre än den förälder som suger själen ur sitt barn? Är hans gärningar värre än de tillverkare som tjänar pengar på att ge bomber till självmordsbenägna nationalister?

Exakt sådana frågor berör Romero i sin första zombiefilm, som accentueras av de skjutglada zombiejägarna på slutet. (För än tydligare undertext, se Tom Savinis nyinspelning av NOTLD). Det är också uttalat på samma sätt i slutet av boken när vissa vampyrjägare från det nya samhället dödar med glädje i blicken.


Zombiefilmens allra käraste tema är också tydligt i I Am Legend när Neville tänker tillbaka på sin fru ("min egen fru, återvänder för att dricka mitt blod!") men också i samspelet mellan honom och hans bäste vän Ben Cortman som irrar runt hans hus varje natt. Trots att Ben är vampyr och vill ta hans liv har Neville ett ganska starkt band till sin gamla vän. Familje- eller vänskapsrelationer är svåra att utplåna bara för att de har förvandlats, fråga bara Barbara.


Nåjo, boken är också väl värd att läsa UTAN att tänka på Romero för I Am Legend är faktiskt, utan tvekan, en av de bästa SF/skräck-böckerna som finns där ute. Finns billigt lite varstans i den här utgåvan av Orion du ser på bild längst upp.


på återupplevelse!

astarot





Av astarot - 5 september 2007 15:37

Så hette Tim Burtons fina lilla bok på svenska när den utgavs av Tivoli 2001. I original heter den däremot The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories och utkom 1997.


Jag gillar den svenska översättningen av boken riktigt bra då den lyckas fånga Burtons intresse för det morbida och skruvade. Speciellt titeln är ju lysande på svenska (även om ostronpojken kanske hade varit fräsigare?).


Boken utgörs av en samling dikter och illustrationer av självaste Burton och pryder varje hylla den står i, trots sitt lilla format. Zombieinnehållet är det väl sådär med men titel"sagan" går så här:


Hennes hud är av tyg

och färgerna bjärta

på de nålar som sitter

uti hennes hjärta.


Spiralerna snurrar

i hennes pupiller

det är de som hypnotiskt

i män sätter griller.


hon har flera stycken zombies

i trans på zombievis

och en av dem lär vara

en zombie från paris.


Men förbannelsen måste hon bära

den som orsakar olidlig smärta

är att den man som kommer för nära

sticker hål på hennes hjärta.


Hur tjusigt är inte det!!! Tacka Stephen Farran-Lee & Jessika Gedin för den fina översättningen. Boken är totalslut såg jag, men går nog att skaffa på originalspråket.


Justja, betyg: 4


På återlevande!

astarot


ps. jämför med originalet om ni vill:


Her skin is white cloth,
And she's all sewn apart
And she has many colored pins
Sticking out of her heart.

She has a beautiful set
Of hypno-disk eyes,
The ones that she uses
To hypnotize guys.

She has many different zombies
Who are deeply in her trance.
She even has a zombie
Who was originally from France.

But she knows she has curse on her
A curse she cannot win.
For if someone gets
Too close to her,

The pins stick farther in.


Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se