Inlägg publicerade under kategorin filmer

Av astarot - 19 december 2007 09:55

När vi ändå är inne på barn så skanderade min treåriga dotter igår upprymt: jag vill se zombieön, jag vill se zombieön! Det hela handlade förstås om


Scooby Doo på zombieön

Av: Hiroshi Aoyama & Kazumi Fukushima, 1998

Betyg: 3


Scooby och gänget hör talas om ett äkta spökhus i Lousiana-träsken. De åker såklart dit så att Daphne kan göra inspelning till sin teveshow, men är av erfarenheten säkra på att alltihop ändå kommer att vara en bluff. Men för första gången kanske gänget snubblat över riktiga spöken och gastar. Ön vimlar nämligen av allt från piratspöken till zombier och varulvar.


Jag har aldrig varit med om en Scooby-historia där man inte bara drar ned en dragkedja i slutet för att visa att alltihop bara var på låtsas. Men här avslöjas inte ett enda fejkspöke, bara en mystisk voodoo-förbannelse och orättfärdigt dödade bybor. I träsken ligger de begravna och stiger upp som åkallade av högre makter som visar sig genom gröna blixtar. Speciellt förvirrande tycker i alla fall jag att det blir när det plötsligt uppenbarar sig att de dreglande zombierna bara ville varna våra kompisar för värre faror. Men, men, en zombie kan ju inte uttrycka sig med andra medel än anfall, antar jag...


Historien är jämra komplicerad för att vara ”barntillåten”, som det står på baksidan, och faktiskt ganska läskig. Det finns inga pauser för att slå hål på illusionen, eftersom det inte är en illusion. I en scen när de försöker dra av ”masken” rån en zombie får de istället hans huvud i händerna varav de skriker att det är på riktigt. Zombien sätter helt sonika tillbaka huvudet och grymtar sådär som bara en zombie kan. Sekvensen är ganska talande för hur de, som brukligt i Scoobys värld, skapa tvivel inför monster istället slår hål på deras skeptiska inställning. Inte konstigt då att stora delar av filmen verkar vara lånad från Robert Wise spektakulära spökhusrökare The Haunting.


I mina ögon är man för liten för att se Scooby Doo på zombieön när man är tre år, men som min dotter uppriktigt förklarar det: det är kul när det blir för läskigt. Kanske är det så och kanske faller inte äpplet så långt från trädet ändå ;-)


På återlevande

astarot

ANNONS
Av astarot - 14 december 2007 14:53

Fredag!


Dags att mata devedespelaren, tyvärr finns följande alster med stor sannolikhet inte hos din lokala videohök.


Kanske på sin plats att sprida en aning ljus över några oklarheter. Lucio ”Godfather of Gore” Fulci står som regissör för den här soppan. Men beroende på vem man ska tro lämnade en sjuklig Fulci historien halvfilmad eller så tyckte han att filmen var för dålig och övergav helt enkelt historien. Till saken hör att Bruno "Rats" Mattei tog över och filmade bitar som saknades i historien, utan att ha tillgång till skådespelarna. Resultatet blir såklart därefter och Mattei säger i en intervju på skivan från Shriek Show att det varken är hans eller Fulcis film. Detta om detta, det här är i alla fall:


Zombi 3

Regi: Lucio Fulci, 1988

Betyg: 1 (nykter) 3 (berusad eller extremt trött)


Tänk er att ni vill se hur Planet Terror skulle vara utan all den där Schyffertska metaironin, samförståndsblinkningarna eller hurtfrisk fräsighet. Ja, då har ni Zombi 3 i ett nötskal. Storyn är nämligen densamma men budgeten tusen gånger mindre och uppsåtet ett helt annat.


Viruset ”Death-1 Compound” blir stulet av terrorister som på grund av allmän klumpighet och jagande helikoptrar tappar behållaren och självklart infekteras. Snabbt går det och snart inser militären att alla – döda, levande eller odöda – inom det avspärrade området måste avrättas. Forskarna som byggt viruset är skeptiska till den lösningen och påstår sig snart ha ett botemedel (”kanske det går genom att sammanföra den här molekylen med den här andra molekylen” är ett av de vetenskapliga resonemang som redovisas i filmen). Några av överlevarna inom avspärrningarna har alltså både zombies och militärer att kämpa mot för att överleva. Hur ska det gå?


Ska sanningen fram bryr jag mig faktiskt ganska lite om hur det går för dem. Ty Zombi 3 är långt ifrån någon av Fulcis tidigare zombiefilmer. Filmen andas nämligen snarare Mattei, som i mina ögon alltid varit en flera gånger sämre regissör än Fulci.


Det finns en hel del absurditeter i den här filmen. Eller vad sägs om att det bara tar ungefär en timme efter att ett hotell evakuerats för slingerväxterna att överta stället så att det ser ut som en gammal ruin. Eller varför inte ägna ett ögonblick åt det flygande (!?) zombiehuvudet. För att inte nämna att ett ofött zombiefoster klöser sig ur mammans mage med en hand i min morfars storleksordning.


Zombierna är annars också helt olika de från Zombi 2 (alltså Zombie Flesh-Eaters) där de ju var skapta av någon mystisk voodoopryl. Här är det det sedvanliga biologiska vapnet som hamnat i fel händer, eftersom alla händer är fel. De rykande(!), vätskande zombierna påminner mer om figurer från Nightmare City och har också en uppsjö av beteendemönster. De kan använda tillhyggen, hoppa som Bruce Lee i ena sekunden medan de i andra knappt kan röra sig framåt, de kan också prata lite enstavigt väsande och verkar, om de får välja, vilja skrämma folk innan de hoppar på dem.


Det finns några positiva saker med filmen också, tro det eller ej. Radioprataren Blueheart kommenterar historien ganska bra och drar paralleller till miljöförstöring och har en rätt fläskig utläggning om att detta är år noll. En stämningsfylld scen vid vattnet gör också sitt till och zombiefåglar är väl aldrig helt fel? Tyvärr räcker inte det särskilt långt vilket gör att jag rekommenderar alla som ska se den här filmen att ladda upp med sprit, snacks och ironiska kompisar.


På återseende

astarot

ANNONS
Av astarot - 9 december 2007 19:54

Förvirrande och blodigt är egentligen de enda ord som behövs för att beskriva Fulcis andra zombiefilm, men det vore kanske för kortfattat även för


City of the Living Dead

Regi: Lucio Fulci, 1980

Medverkande: Katherine MacColl, Christopher George Carlo DeMejo m.fl

Betyg: 2


En präst irrar till synes förtvivlad på en kyrkogård i den lilla staden Dunwich. När han hänger sig i ett träd träder en uråldrig förbannelse i kraft och öppnar helvetets portar. Hela denna procedur bevittnar mediet Mary på en seans långt därifrån och hon avlider av skräck – trodde de ja, tills en journalist lyckas rädda henne från att bli levande begravd. Eller åtminstone lyckas rädda henne trots att han idiotiskt nog hugger en hacka rakt genom kistan ett flertal gånger. Tillsammans åker de sedan till Dunwich för att, innan allhelgona, bryta förbannelsen. Hur ska de klara sig mot de levande döda?


De levande döda är i den här tappningen någon form av spöken. De har nämligen, trots att de utan tvekan mestadels är kroppsliga, förmågan att teleportera sig och döda folk med tankekraft. Det senare använder de med yttersta effekt när en kvinna tas av daga genom att förmås spy ut sina inälvor i en ingående scen (se bilden ovan). I andra stunder verkar zombierna vara bundna av jordiska lagar när de traskar sådär långsamt som vi är vana att se dem medan de i nästa stund superhjältehoppar på sina offer. Sen dör de inte som folk heller. En zombie dör av ett järnrör i magen medan andra brinner upp när den odöda prästen besegras.


Som om det inte vore nog med odöda, telepatiska mordgalningar verkar världen ha vänts på ända när en likmasksstorm plötsligt sveper in i ett rum och över våra hjältar. Fulci har sagt i en intervju att skådisarna hade svårt att ha de där tusentals maskarna på kroppen. Inte så konstigt – det ser på riktigt råläbbigt ut och det är riktigt smockfult med maggots, det vill jag lova.


Jag blir inte klok på den här filmen. Vissa stunder är mörkt stämningsfulla för att plötsligt brytas av taffliga effekter medan påföljande scen uppvisar brutalt äckliga och synnerligen välgjorda sådana. Kanske hade filmen tjänat på att ha en tydligare historia istället för den här ursäkten till ramverk för att få filma våld. Inget fel med det egentligen, men visst hade det varit tusan så stämningsfullt att ta del av mer mytologi kring till exempel Book of Enoch? Det tycker i alla fall jag. Å andra sidan är det ju bara att kolla på The Beyond för att få det lystmätet, även om stringens kanske inte riktigt är honnörsordet där heller.


På återupplevelse

astarot



Av astarot - 6 december 2007 09:55

Ursäkta mig då att jag inte alltid har tid att uppdatera överallt, hela tiden.... Det är sjukt mycket just nu, men jag har inte glömt bort er.


Det finns många Lego-zombie-filmer därute. Den ena kortare än den andra medan den tredje är sämre än den fjärde. En av de som jag gillar bäst (eftersom den flörtar rejält med stumfilmsformatet) är All of the Dead. Historien är enkel, om än något invecklad. Ett par legoarkeologer lyckas öppna en grav i Egypten och släpper därigenom lös de legodöda att vandra på jorden.  Här börjar åtminstone jag bli förvirrad eftersom det verkar ha snöat i Egypten - kan detta vara en grym framtidsskildring med den nya istiden i fokus?


Det blir hursomhelst en massa blodiga strider mellan legozombies och legomänniskor. Plötsligt dyker Legojason (eller i mitt tycke Legoleatherface) upp och styckar lite grann medan Legopinhead också verkar ha ett eller annat finger med i leken.


Filmen är snyggt genomförd, om än på tok för ofta ofokuserat fotad, med en del rätt fräcka animeringar. Eftersom jag är något av en stumfilmsfantast ter sig formatet för mig oerhört underhållande. Eller vad tycker du? Kanske borde vi också ta fram våra gamla super8-kameror och stop-motion-animera oss genom livet?


på återupplevelse

astarot 

Av astarot - 21 november 2007 09:39

Peter,Peter,Peter Jackson. Innan han blev heltokig och pengagalen hobbit gjorde han filmer av högsta kvalitet. Det här är en av dem:


Braindead

Regi: Peter Jackson, 1992

Medverkande: Timothy Balme, Diana Peñalver, Elizabeth Moody m.fl

Betyg: 4 


En besynnerlig råttapa med mordiska begär och sällsynt smitta lyckas hamna på ett zoo. Precis när Lionel kanske lyckats finna kärleken i affärsbiträdet Paquita går de på sin första date i just nämnda zoo. Den överbeskyddande modern med mamma Bates-tendenser förföljer dem såklart (?) och blir lika självklart biten av nyss nämnda råttapa. Med både zombieraffel och splatterdito som resultat.


Braindead är egentligen essensen av den moderna zombiefilmen och därmed också själva höjdpunkten av splatter. Det är ju nämligen så att splatterfilmens högsta intresse är förstörandet, mosandet, avidentifieringen av den individuella kroppen. Kroppen som i vårt samhälle förviktigast alltmer när den är huvudsäte för att presentera vårt JAG. Vi är vad vi äter, vi är vad vi tränar, vi är våra tjocka, smala, vältränade jag och bedöms utifrån våra kroppar. Vi ska ta hand om dem för att vara duktiga, därav alla dieter, lågfettsprodukter och bantningspiller. Oavsett hur vältrimmat skalet är hotar ständigt det innanliggande kaoset av inälvor och ruttnande mat som i sig påminner om kroppens ständiga förfall. Det är därför inte konstigt att splatterfilmen ständigt frossar i var, bajs, spyor, snor och blod.


Zombiefilmen behandlar samma tema på ett lite annorlunda sätt, istället för att avpersonifiera kroppen - alla är lika på insidan - avpersonifieras själen - alla är i grund och botten lika djuriska . Men zombiefilmen har även en fallenhet för extremt kroppsligt våld där det själslösa och kroppsligt innanmäte bokstavligen möts.


Därför vågar jag återigen påstå att Peter Jacksons splatterepos änsålänge är den film som kombinerar dessa genrer bäst. Det hela går nämligen ut på att vi ska äcklas så mycket som möjligt över kroppen. Ta bara öronscenen när Linoels mamma käkar upp sitt eget öra i äcklig vaniljkräm samtidigt som det sprutar var i andras tallrikar. Rätt så smaskigt.


En anna sak Braindead handlar om är faktiskt manlighet. Hjälten Lionel är som hämtad ur närmaste slasherfilm och övervinner trots sin morsgrismesighet de flesta hinder, utan att för den skull bli en fotbollskille. Hela denna tematik betonas i början av filmen när Paquitas mormor spår hennes kärleksliv i tarotkorten. Enligt dessa så ser hennes framtida prins just ut som den där killen i skinande rustning, medan det egentligen är Lionel som snubblar in i hennes liv. Lionel som är så långt från den där fotbollskillen som det någonsin går. Antagligen mobbade pojkar som Prinsen Lionel i skolan. 


Annars är ju också Braindead en förbannat rolig film. Slagsmålet med bäbiszombien går till filmhistorien som en klassiker i Chaplins eller Keatons anda (se nedan). Och det avslutande crescendot av gräsklipparslakt går ju inte av för hackor det heller. 


På återseende!

astarot 

Av astarot - 6 november 2007 12:39

George A. Romeros nyaste zombierulle Diary of the Dead har inte ens gått upp då dukarna innan uppföljaren är i full gång. Det rapporteras det om från både Hollywood Reporter och Bloody-disgusting.com. Uppenbarligen har de första visningarna av Diary of the Dead fått sånt positivt mottagande att en uppföljare kan planeras direkt. Tack för det! Romero är i skrivande stund 67 år gammal, ungefär som att min pappa skulle regissera zombiefilmer - tanken är svindlande.


Diary ska visst premiäras genom Dimension Films tidigt under 2008 och uppföljaren, som ännu inte har något namn (ska vi gissa att "Dead" är med i titeln?), börjar spelas in under våren efter ett manus av Romero.


Uppenbarligen ska uppföljare ta vid exakt där första filmen slutar, och överlevare lyckas ta sig till en öde ö bara för att fortsätta striden. kan vi hoppas på att ön heter Matu Island?


Är det någon mer än jag som är megapepp på det här?


På återseende!

astarot

Av astarot - 24 oktober 2007 08:36

Minns ni de där skakiga nyhetsbilderna från de inbäddade reportrarna från början av Irakkriget? Föreställ er sedan hur det skulle se ut om det istället handlade om en zombie-pandemi. Där har ni inledningen av


Zombie Diaries

Regi: Michael Bartlett & Kevin Gates

Medverkande: Russel Jones, Anna Blades, Imogen Church m.fl

Betyg: 4


Zombie Diaries är uppbyggd av tre separata videoupptagningar i Storbritannien under den första skakande månaden av zombiesmittan. Den första ”dagboken” handlar om själva utbrottet och anlägger en überdokumentär ton – ner till råmaterialet hos det nyhetsteam som dokumenterar den begynnande pandemin. Det är oerhört effektivt och styr tittaren in i en värld, mycket likt vår egen, där detta oerhörda hot är på riktigt. Det ÄR fan på riktigt.


Den andra videodagboken heter rätt och slätt ”plundrarna” och är en slags kortfilm om hur vi människor, i en sådan här situation, skulle vara beroende av att länsa det som länsas kan. Framförallt mat förstås.


Den tredje dagboken är den längsta och handlar om ett gäng överlevares vardag på en bondgård som de har intagit. Eftersom det fortfarande utspelar sig under första månaden har ingen utveckling skett förutom att de organiserat olika skift att vakta gården och skjuta de zombies som stapplar förbi. Inga odlingar eller försök till djurhållning med andra ord. Här finns också en slags historia, eller röd tråd, som övriga sekvenser saknar och som i mitt tycke sänker filmen.


Zombie Diaries är en mycket väl genomförd mockumentary där framförallt den öde känslan, människans anpassningsförmåga och grymhet blir anmärkningsvärd. Allt genomfört så seriöst att det faktiskt saknar motstycke inom genren idag – inga fräcka repliker, coola karaktärer eller överdrivna skrämseleffekter. Filmen kommer därigenom åt den där skavande klumpen i magen och drar resolut plåstret från det ömmande såret om hur lätt vår civilisation egentligen kan raseras. Utan el, kommunikationer, regelsystem, auktoriteter och förnödenheter utvecklas snart det där lilla sammanhållande kittet till kaos. Zombie Diaries skulle därmed ha kunnat bli en absolut klassiker inom den postapokalyptiska genren.


Tyvärr blir det inte riktigt så då filmen till slut visar sig bli lite råddigt redigerad och helt plötsligt får en påklistrad sidohandling. Det förstör kontinuiteten, därmed också den vardagsnära skildringen och upplevelsen av människans reflexmässiga handlingar. Just den där sidohandlingen kanske tillför viss ”titta-vad-vi-människor-är-grymma”-feeling som genren av hävd innehåller. Men, förutom vissa sexuella förklaringar som fungerar utmärkt (speciellt med tanke på vad kvinnliga voodoo-zombies påstås användas till), saknas motiv eller ens relevans till historien.


Sådana här filmer behöver inte få traditionella slut och i fallet Zombie Diaries pajar det en, förutom dessa små invändningar, sjuhelvetes till film. Den stora frågan just nu: kommer Romero att lyckas toppa detta med sin Diary of the Dead?


På återlevande!

astarot



Av astarot - 19 oktober 2007 19:12

Det finns zombiefilmer, det fikks vampyrfilmer och så finns det filmer som


La Morte vivante

Regi: Jean Rollin, 1982

Medverkande: Marina Pierro, Francoise Blanchard, Carina Barone m.fl

Betyg: 2 


Nu är det så här, att skrupelfria fransmän dumpar giftigt avfall i katakomberna där den unga sköna Catherine ligger begraven. Oturligt nog för dem  gör avfallet att hon vaknar till liv med en osedvanlig törst efter blod. Catherines bästa vän Helene kommer i kontakt med den döde över telefon och måste nu försöka återföra henne till ett mer normalt liv som odöd - till exempel sluta käka blod.


I egentlig mening är väl det här ingen zombiefilm, men det är som sagt inte heller någon vampyrfilm och just återlevnad via giftigt avfall måste ju tillskrivas zombiemyten (ja, ja, inte voodoo-zombien såklart). I egentlig mening är det här ett lesbiskt drama som snarare handlar om vad det är att vara onormal, utstött, betraktad som en avviklese. När Catherine inser att hon inte är vad man borde är ångesten inte långt borta.


Som vanligt från Jean Rollin innehåller The Living Dead Girl  mycket naket, ologiska scener, styltig handling och hackig dialog. Det är liksom nåt man får på köpet. Till exempel utnyttjar han två pelare i katakomberna som en extralång sträcka att färdas eftersom man måste gå slalom mellan dem för att upptäcka kistan tre meter bort. Det blir ju sååå mycket mer spännande då när de sakta närmar sig....


Skämt åsido så finns här ändå en helr rad stämningsfulla scener som när Catherine stolpar omkring på ängen eller rentav söta ögonblick när Helene vårdar den stackas levande döda bästisen (och mer därtill). Filmen handlar till sist om vänskap, kärlek och rädsla för döden - eller i alla fall att förlora någon till döden. Slutet kan med detta i åtanke kanske betraktas som lite väl cyniskt .


Betyget blir trots allt en liten tvåa, men det kan bero på att jag har svårt att skratta åt filmer. För det är möjligen så att vissa taffligheter i The Living Dead Girl förtjänar en och annan ironisk skrattsalva som jag inte orkar uppbringa. Jag kan också avslöja att filmen fungerade mycket bättre när jag var sisådär 15-20 år yngre.


På återupplevelse. 

astarot 


ps. trailern nedan är mer som hela filmen komprimerad - en slags best of... 

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se