Inlägg publicerade under kategorin filmer

Av astarot - 11 mars 2009 09:15


Hahaha!! Tänk om 80-talsmaffian hade sett den här videon. Då hade de tagit det som bevis för att hårdrock verkligen är Satans musik och sluppit stå och spela skivor baklänges eller påstå att brottsstycken som "do it" är ett hypnotiskt uttryck som i själva verket betyder "skjut huvudet av dig eller någon annan".


I all sin enkelhet en genial liten film som lyckas sätta fingret på just de där gamla fördomarna. Och som figur är ju zombien här en utmärkt metafor. ..


på uppresande!

astarot

ANNONS
Av astarot - 6 mars 2009 11:33


Ja, som ni ser är den på väg. Romero återvänder till zombieterritorierna och den här gången på en ö. Får vi månne se en hyllning till Fulcis Zombie Flesh Eaters tror ni? Det vore fan sweet att knyta ihop den säcken.


Dessvärre  har jag lite låga förhoppningar inför den här filmen, och det är mest som ett slags självförsvar.Jag vill så gärna så gärna att den här håller måttet och går man in med skepticism kanske man kan bli positivt överraskad, eller hur? Därför läser jag inga rapporter från filminspelningen heller. Men är du en sån som gör det kan du åka hit och traggla dig igenom en lång rapport från Romeroland. Verkar dock schysst att öborna har svårt att ta livet av sina närmaste - det ger en mer trovärdig dimension till zombiesmittan...


Nåja, håll tummarna nu för fan. Gamle Romero har kanske inte så många fler filmer i sig...


på omlevande

astarot

ANNONS
Av astarot - 16 februari 2009 13:40

Så var det dags att se om den här då. Alltför länge sedan...


DellaMorte DellAmore

Regi: Michele Soavi

Medverkande: Rupert Everett, Francois Hadji-Lazaro, Anna Falchi m.fl


Francesco Dellamorte är väktare på Buffalora kyrkogård. Säkert ett ganska rofyllt jobb om det inte vore så att de döda inom ungefär sju dagar återuppstår. Det är upp till Farncesco att omdöda dem och hålla omständigheterna dolda bakom kyrkogårdens murar. Tillsammans med sin nästintill stumme, infantile vän Gnaghi framlever herr Dellamorte sitt cyniska liv i en slags vardaglig lunk. Tills den dagen han blir förälskad och upptäcker att livet kan vara mycket svårare än döden. Speciellt som Döden får honom att ta livet av folk.


DellaMorte DellAmore är Dario Argentos tronföljare Michele Soavis mästerverk. Visst var till exempel The Church och inte minst Stage Fright stilfulla filmer men ändå långt ifrån den här konstfilmen som blandar allt från filosofi, romantik, magi, slapstick, surrealism och gamla Motörheadvideos. Tyvärr drog sig Soavi tillbaka på grund av ett sjukt barn och gör just nu bara tevefilmer, riktigt bra sådana, tills han ramlar över en historia han verkligen vill berätta. Så kanske att han kommer tillbaka till biofilmen så småningom, iallafall jag håller tummarna. För visst finns det enormt potential i karln, speciellt med tre sådana fabulösa läromästare som Joe D'amato, Dario Argento och Terry Gilliam.


Zombierna i DellaMorte DellAmore, eller Cemetery Man som den också är känd som – framförallt på den här finfina utgåvan från Anchor Bay, är ganska egensinniga. De kan prata och är hungriga efter mänskligt kött, men vissa är också förvånadsvärt i kontakt med sina tidigare liv och borde egentligen kunna domesticeras om man bara försökte.


Det som gör DellaMorte DellAmore så geni är att den lyckas med det titeln lovar – nämligen den där fina balansgången mellan kärlek och död. Genom hela filmen filtreras livet genom döden och kommenteras med saker som ”Vi föds för att dö”, ”jag skulle ge mitt liv för att dö” och ”de levande döda och de döende levande är alla likadana”. Bland all denna dödsvisdom ingår också en form av omåttlig sentimentalitet där ingen har förmågan att låta de döda vara just döda (eller odöda). När det kommer till kärlek är också sentimentaliteten allt det egentligen handlar om. Kärlek är inget annat än att vara förälskad i själva idén ”kärlek”. Det bevisas om inte annat av att Francescos kärlek alltid uppenbarar sig som en och samma person, en slags sinnesbild av den perfekta kärleken, som på nåt sätt har blivit måttstocken för hela vår existens definition av lycka.


Det enda som gör att DellaMorte DellAmore inte får en femma är diverse buskisinslag (som foton som ändrar sig a la Benny Hill) och tröga våldtäktsfantasier som är långt ifrån skojfriska. I övrigt är filmen en riktig rökare till upplevelse som borde åtnjutas av varje genrefantast och alla andra.


Förresten så är det ganska roligt att Rupert Everett gör huvudrollen (och det utomordentligt bra) eftersom filmen är baserad på serietidningen Dylan Dog vars skapare Sclavi som också skrev boken DellaMorte DellaMore, när han gjorde serien, var inspirerad av.... Rupert Everett.


Ja, som ni ser vill jag liksom aldrig sluta skriva om den här filmen, men ska bara nämna att ni inte heller får missa den fina dokumentären Death is Beautiful, som medföljer utgåvan. Intervjuer med Soavi, Stivaletti med flera som faktiskt är otroligt intressanta istället för sedvanliga ryggdunkningar och ”Åh vad vi är bra”.


På omlevande

astarot

Av astarot - 4 februari 2009 15:33

Zombier? Njaa... odöda nazister? Jaaa!


Outpost

Regi: Steve Barker

Medverkande: Ray Stevenson, Julian Wadham, Richard Brake m.fl


Ett gäng legosoldater skrapas ihop för att hjälpa en mystisk kille ut mitt i ödemarken i nån gammal öststat. Han har inte mycket information men är man en krigande hårding så räcker det om pengarna bara levereras i tid. Fast hur hård är man när man upptäcker en hög av lik inne i en bunker eller att man plötsligt slåss mot ett gäng odöda nazister? Nä, inte särskilt....


Outpost börjar helt okej och de krypande (jävligt snodda från japansk spökfilm) bilderna där man anar hjälmprydda soldater i hörnen, eller strax bakom ryggen är rätt najs. Sen barkar det åt helvete - ja för de inblandade men också för filmen. Det visar sig nämligen att de där odöda typerna inte lyder under logikens lagar. Så från att först vara typ jävligt oövervinnerliga med förmågan att dyka upp - slaskmörda - och sen försvinna till att plötsligt bara gå i led som duktiga små nassar gör att all slags spänning försvinner.


Egentligen skulle Outpost inte få vara med på zombiebloggen eftersom de gamla soldaterna otvetydligt är mer spöken än zombier, och de smaskar inte ens på männskokött de veklingarna. Men vafan... ibland kan man se mellan fingrarna, speciellt med en tagline som "You can't kill what's already dead".


på omlevande

astarot

Av astarot - 24 januari 2009 10:44


Ha! tagline på den här kortfilmen var: 1000 zombies, three bogans, half a brain.. vilket också sammanfattar den femton minuter långa kortfilmen från Nya Zeeland. I eftertexterna tackas WingNut Films som är PeterJacksons produktionsbolag - men antagligen är det mer en hyllning till Bad Taste (eller tror du att Peter Jackson befattar sig med sånt här fortfarande?)


Zombie Movie

Regi: Ben Stenbeck

Medverkande: Ben Stenbeck,  Des Morgan, Simon Niblett m.fl


Filmen handlar alltså om, som ni redan sett antar jag?, tre killar som mitt under zombieutbrottet sitter fast i en bil utan bensin. Det är liksom själva handlingen och det är på samma sätt enkelt som genialt. Ett av grundspåren i genren är just överlevnadsinslagen samsat med klaustrofobi och ett trängre utrymme än en bil är väl svårt att hitta?


Eftersom en bil inte heller kan innehålla oändligt med förnödenheter blir frågan om överlevnad skrämmande nära zombiens egna överlevnadsstrategi/instinkt... och vad är det undrar du, eller inte alls eftersom du fattade direkt: ätandet av människokött.


Nu är ju inte Zombie Movie alls läskig men trots alla försök att göra det här till en underhållande kortfilm om tre idioter - vilket de lyckas bra med - sammanfattar de också det grundläggande samhällskritiska mantrat i zombiefilmen: We are them, and they are us!


på omlevande

astarot

Av astarot - 16 januari 2009 11:04

Den fjärde delen i Resident Evil-sagan på film är en helanimerad skapelse som ser ut och känns som spelen.


Resident Evil: Degeneration

Regi: Makoto Kamiya

Röster: R.C Ormond, Lori Rom m.fl


Efter en vistelse i Indien återvänder Claire hem men redan på flygplatsen tar vilan slut. De levande döda intar byggnaden och det fruktade utbrottet känt från Raccoon City sju år tidigare gör att regeringen handlar snabbt och effektivt för att slippa pinsamheter.

 Det visar sig snart att terrorister är i farten och det är upp till Claire och regeringens inkallade expert Leon att stoppa vidare spridning av T respektive G-virusen.


Alltså, jag brukar inte gilla helt CGI:ade filmer, trodde jag, men inser nu att jag ogillar mer CGI-inslag i vanliga spelfilmer än de som är helt animerade. I fallet Resident Evil: Degeneration fungerar det i allafall häpnadsväckande bra eftersom det återskapan känslan från spelen. Ja, man blir knappast lika rädd som när man spelar det men själva konceptet känns igen. Det är som att se någon annan spela igenom ett spel - eller som en lång film, ja en långfilm.


Bara inledningen på flygplatsen där demonstranter visar sitt missnöje genom att spela zombier ger filmen den där konspiratoriska känslan som är så viktigt för serien. Sen när planet fyllt av odöda kraschar in i flygplatsen är det ju bara att jubla! Tyvärr spårar det ändå ur lite grann eftersom det alltid ska petas in nån G-virusmuterad jeppe för att överdriva alltihopa.


Gillar man spelen men inte äger nån modern spelmaskin eller eoner av tid är det här absolut ett trevligt substitut.


på återupplevelse

astarot


Av astarot - 27 december 2008 12:29

Ja, som ni märker och kanske förstår är inte det här den däringa filmen med Wesley Snipes. Nää, fan. Det här är äkta blaxplotation...med zombier:


Sugar Hill

Regi: Paul Maslansky

Medverkande: Marki Bey, Robert Quarry, Don Pedro Colley m.fl

  


Diana "Sugar" Hill blir mäkta förbannad när ett gäng busar klår upp och mördar hennes kille. Så till den milda grad att hon söker upp Baron Samedi för att få honom att hjälpa till med hämnden. Och vad gör baronen då? Jo kirrar en armé med odödingar som Sugar får till sitt förfogande. En efter en faller skurkarna offer för Sugars hämndlystnad och hennes zombier.


Sugar Hill är som en skolfilm över rasproblematiken. Filmen är fylld av både rent uttalade frågor kring slaveri och förtryck samtidgt som det också anas i rena bildkompositioner. På det sättet är Sugar Hill en smått fantastisk film - det här är blaxploitation som faktiskt problematiserar rasifieringen i USA, så som genren på nåt sätt var tänkt från början. Små lustiga detaljer som att Sugar har afrofrisyr under sina hämnarstråt men vågigt fall på dagarnapratar också mycket om hur det är att röra sig i två världar där det ena symboliserar ursprung och det andra anpassning.


Zombierna i Sugar Hill är också smått fantastiska och här snackar vi voodoozombier för fulla slanten, fast utan zombifierande gifter. Baron Samedi - kyrkogårdens herre - väcker helt sonika upp de döda i Sugar Hills tjänst. Och de är faktiskt makalöst fräsiga i sina spindelnät och med sina silverögonglober. Baron Samedi själv är också helt på pricken såsom man föreställer sig den klassiska voodooprästen med hög hatt och dödskallekäpp.


jamen kolla trailern... helt bloody fantastiskt (t-tröjan finns på Blodröd och filmen är förhoppningsvis på väg in)!


She's sweet as sugar... with a voodoo army of the undead!

på återlevande

astarot


Av astarot - 23 december 2008 17:55

Okej, som en liten julklapp presenteras härmed hela trailern till den norska nazizombierullen Død Snø

Det kan ju bli ganska roligt faktiskt. För även om vi på zombiebloggen inte riktigt gillar springande zombier faller vi ganska lätt för tagtlines som "Ein, Zwei, Die!".


Okej?


Blod Jul på er allihopa!

astarot

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se