Senaste inläggen

Av astarot - 27 april 2010 11:05

 


Hej alla vänner.

Som en liten present har jag satt ihop en spotifylista med ett gäng zombierelaterade låtar. Inte alla är bra men borde tilltala de flesta lyssnare av ...musik. Allt från symfonier till indie, punk och dödsmetall finns representerat. Som alltid när jag gör blandband försöker jag göra själva lyssningen varierad - så det kan lätt hoppa mellan genrer. Som en slags bergochdalbana av ljud alltså...


Nåjo. Odöd lyssning börjar här: When the dead stopped living and became undead music lovers.


på omlevande

astarot

ANNONS
Av astarot - 21 april 2010 09:00

En rubrik En Ding-ding värld skulle ha kunnat mörda för... eller Expressen om jag tänker efter...


I vilket fall som helst så inkorporerades stora delar av Romeros Night of the Living Dead i förra avsnittet av den övernaturligt småputtriga serien Medium (säsong 6, avsnitt 6). Alison, som ju alltid drömmer knasigt slängs in som Barbara i filmens handling och måste komma på varför hon vaknar a la Terror på Elm Street varje natt - med klösmärken och bett från drömmen. Vi som tittar fattar som vanligt snabbare vem som är dagens mördare eftersom det alltid är den person som "verklighetens" fall handlar om. Men det gör mindre tycker jag.

Kul idé och snyggt genomförd - nu tycker vi bara synd om Romero som, som vanligt, inte får ett rött öre när folk manipulerar med hans gamla klassiker.


Kolla här när Alison introduceras i filmen:



"Sa du det där i svartvitt?" - rätt kul va? Sen är titeln på avsnittet: "Night of the Living Dead - Bite me!" förvisso fyndig eftersom hon ju blir biten, men då "bite me" också betyder, typ, att man räcker upp långfingret till filmen (trots att det ju handlar om en hyllning) blir det också lite väl kaxigt. SÅ bra är inte Medium. Att man omotiverat och utan emfas slänger in Elvira - Mistress of the Dark i detta halloweenavsnitts inledning är däremot smått genialt.


På omlevande

astarot

ANNONS
Av astarot - 14 april 2010 16:28

 

Hej och hå. Zombieapplikationerna till iPhonen börjar bli legio. Jag gillar småspel som man spelar ett par minuter och sen kan lämnas för att ge kvällsfika till något skrikande barn, eller som nu när jag är tvungen att kuta och säga åt ett barn som puttat det andra. Vad jag däremot inte gillar såvärst är spel man måste återvända till en speciell tid på dagen. Ett sådant är


Zombie Farm

 


Konstigt då att jag ger det en trea, eller hur? Njae, inte såvärst tycker jag eftersom jag ändå fattar att man kan bli fast i sånt här och därför en av anledningarna till att jag inte gillar dylikt upplägg. Man sår nämligen grödor eller zombier som mognar efter en specifik tid och kan ruttna bort om man inte skördar. Det finns förvisso grödor som inte ruttnar - men vem vill odla lök hela tiden?


Sen är det både uurgh och uääh angående zombierna. Uääh är att jag tycker att de är för söta och tänker för gulliga tankar. Tankar förresten - de ska ju inte ha några alls. Och den där gödslande tomtezombien vill man ju bara skjuta i huvudet direkt. Urrgh är att det ändå är rätt roligt att det finns ett gäng olika att välja på och att det utökas när man levlar - jag gillar speciellt de små snabba zombiebarnen och tjejzombierna. Dessutom är ögonen i zombiehuvudena schysst animerade och när de dör under anfallen faller huvuden med tomma ögonhålor. Det är nämligen så att man ska använda sina uppodlade zombier för att anfalla andra bönder (Old MacDonell till exempel) och tjäna mer pengar, poäng och om man har tur - en hjärna.


Hjärnorna som man kan köpa kewla prylar med är svårtåtkomliga och anledningen till att jag snart raderar den här gratisappen, som ändå är rätt underhållande tidsfördsriv, är att man försöker profitera genom att erbjuda hjärnor mot betalning. Sånt där tänker inte jag gå på. Och inte du heller!


Men kolla trailer får du:



på omlevande!

astarot

Av astarot - 13 april 2010 10:25

 

Alltså, ibland är man glad över att bo i Europa. Kolla så snyggt omslag vi fick till


Survival of the Dead

Regi: George A. Romero

Medverkande: Alan Van Sprang, Kenneth Welsh, Kathleen Munroe m.fl

 


Zombieppappa Romero gör helt plötsligt zombiefilmer i en rasande takt. Han har i en förträfflig intervju med Fangoria Radio en gång sagt att han bara gör zombiefilmer när han har något att berätta. Skönt att höra och märkbart eftersom Romero skulle kunna spotta ur sig ett par zombierullar bara för att tjäna pengar. Därför känns det lite läskigt att han klämmer ur sig filmer med bara något års mellanrum.


Förra filmen Diary of the Dead var en snygg käftsmäll mot det uppkopplade samhället. I Survival of the Dead är man betydligt mer nedkopplad och POV-perspektivet borta igen. Survival kan faktiskt liknas mer vid en gammal western som utspelas på en ö där två gubbar slåss om territoriet och det rätta sättet att behandla odöda på. Dit lyckas knäppmilitären som rånar husbilen i Diary of the Dead ta sig för att bevittna slutstriden.


Nåja, i Survival är själva grundpremissen en uppgörelse med med människans oförmåga att enas – det kan vara kalla kriget, grannfajter, kriget mot terrorismen eller vadsomhelst som har med intolerans att göra som gestaltat med två gamla gubbar. Just greppet att ha två griniga gubbar som motståndare är smart eftersom själva idén med sådana här motsättningar är lika mossiga som bibeln själv och faktiskt är det ju så att något envisare än gamla män får man fan leta efter (ska vara treåringar då). De är liksom fast i sin egen rättfärdighet.


Jag gillar Survival of the Dead mycket på grund av att Romero faktiskt alltid har någonting att säga och att han visar genuint intresse för zombier. I hans fall kan zombierna sällan bytas ut mot andra hot då poängen är att det just är odöda människor som utgör både faran och tragedin. I fallet Survival of the Dead mer än någonsin eftersom det finns en önskan att det skulle gå att bota zombierna på något vis och därför hålls som boskap. De försöker också få dem att äta andra saker än människor, vilket skulle kunna låta gamla släktingar oleva vidare. Men här kunde Romero ha varit mer känslosam och inte bara svepa över ämnet. Det absolut läskigaste med zombier är just att det är forna vänner och älskade som vill käka upp ens inälvor. Vad fan skulle man göra om ens barn kom och ville gräva i magen? Skjuta dem i huvudet? Knappast. Så även om det ligger som en röd tråd genom nästan alla zombiefilmer är familjeaspekten aldrig riktigt upplyft till huvudtema. Sjukt nog är nog det bästa exemplet Andrea Bianchis Nights of Terror och den där ökända bröstätarscenen med Peter Bark. Men ändå smart att göra viljan att behålla dem vid livtill en stockkonservativ önskan att bevara det gamla. En smått genial analogi.


Survival of the Dead har definitivt bättre skådespelare än Diary of the Dead och gör att man lättare kan sympatisera med någon. Som tur är hänger en ung nörd med militärerna då Romero förstått att det är svårt att riktigt identifiera sig med envisa gubbar eller militärer – även om militärtjejen verkar vara rätt ok. I jämförelse med alla andra springzombiefilmer visar Romero faktiskt återigen var skåpet ska stå när det kommer till att handskas med zombiemytologin bäst – konstigt vore det ju annars eftersom det är han som skapat den. Även om det som vanligt inte är riktigt skräck är det iallafall inte komedi, som tyvärr zombiegenren utvecklats till. Romero använder skickligt zombierna för att berätta en historia om människor.


Romero gör sällan någon besviken och även om det är ganska långt från kvaliteten i Dawn of the Dead är jag tacksam att han fortsätter. Få filmskapare av idag har en så tydlig politisk agenda och slutet i Survival känns både löjligt och fränt, men sätter finger på hur djupt rotade våra förtorkade föreställningar är.


På återlevande

astarot


Av astarot - 1 april 2010 10:46

 


Ja, så är zombiehögtiden i de kristna länderna äntligen här. Det är ändå märkligt hur länge man har kunnat mörklägga Jesus återuppståndelse som en med tal och förmågor i behåll.

Som många vet så sattes bibeln ihop ungefär som den ser ut idag  år367 e.kr där det beslutades vilka skrifter som skulle ingå. Dessutom redigerades det kraftigt i texterna. Jag har genom efterforskningar i paritet med Robert Langdon lyckats hitta originalskrifterna efter Jesus återuppståndelse. Jag tänkte att det skulle passa bra att publicera dem här lagom till påsk. Översättningarna från oringinalspråket är mina, men jag har även förlitat mig på den svenska bibelns översättning för att peka på de enorma likheterna. Nåväl, här följer Lukasevangeliet 24: 36-47 i original:


36Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: "Graaahhgh" 37 De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. 38 Då sade han: "grmmbghhhh? 39 gggghhhhhh!" 40 Och han sträckte fram sina händer. 41Då de av idel fasa och förvåning ännu inte kunde tro, frågade de honom: "Vill du ha något att äta här?" 42 De räckte honom en bit stekt fisk, 43 och de såg hur han tog den och kastade den på marken.

44 Han sade till dem: "RRRaaarrgh!" 45 Sedan öppnade han deras magar så att han kunde komma åt inälvorna. 46 Och han sade till dem: "rlghgll” 47och de fick syndernas förlåtelse genom omvändelse och drog ut för att förkunnas hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.


Vad denna förkunnelse handlar om är väl inte så svår att räkna ut vad? Nåväl. Hoppas ni får en fantastisk zombiehögtid med traditionsenlig inälvsmat.


på omlevande

astarot

Av astarot - 26 mars 2010 15:24

 


Blood Creek (2009)

Regi: Joel Schumacher

Medverkande: Dominic Purcell, Henry Cavill, Emma Booth m.fl

   


Håll i hatten nu för här samlas all världens ondskor i en och samma entitet – nämligen den nazistockultistiska zombiemästaren och tillika vampyren Richard Wirth. Den där blandningen av hemskheter påminner om vetenskapsmannen i den hejdundrande kommunistskräcksci-fi-rullen Red Planet Mars (1952) där ondskan representerades av en kommunistisk, ex-nazistisk satanist. Hur bra är inte det? I fallet Red Planet Mars helt geni och i Blood Creek faktiskt okej.


Historien börjar under andra världskriget när Hitler skickar ut ockultister att utreda ett gäng magiska runor som visst vikingarna besudlat Amerika med. Wirth kommer till en liten bondgård och rotar omkring med magi och trollformler så att det i nutid händer läskiga grejer på gården. Till exempel försvinner Victor Marshall och betraktas vara död men hämtar sin bror en natt för att utkräva hämnd mot folket mot gården. Brorsan hänger såklart med ut i träsket, beväpnad med gevär och inga förklaringar alls. Det hela utmynnar i en slags belägring i den där bondgården a la Night of the Living Dead. Vandrande lik, magiska runor och – faktiskt – zombiehästar utlovas!


Blood Creek lider för det första av en sjujävligt dålig titel och för det andra av enorma idiotier. Varför, till exempel, följer brorsan med beredd att skjuta folk utan att kräva någon förklaring? Och varför i helvete tror man plötsligt att livsfarliga odöda kanske inte är så farliga ändå? Joel ”Lost Boys” Schumacher står för regin och verkar inte riktigt kunna hålla ihop trådarna. Och ända sedan han pajade hela Batman-franchisen bävar åtminstone jag varje gång jag ser en film av karln. Nu är han ju ändå inte helt värdelös och Blood Creek har faktiskt sina ljusa stunder också. Till exempel är jag förtjust i de där runorna och hemliga tecknen, tjusiga effekter och nazistkopplingar gör ju inte saken sämre precis. Men tro nu, för Guds skull, inte att det här är någon Romero-zombiefilm bara för att den hamnat på zombiebloggen. Det här kan vara precis på gränsen för vad zombiefilm är. Men som sagt, finns det en zombiehäst med – så finns det också med här.


På återlevande!

astarot

Av astarot - 19 mars 2010 09:20

 

Såhär arg blir jag om du klagar på att jag uppdaterar för sällan! Jag försöker. OK?


[REC]2

Regi: Jaume Balagueró & Paco Plaza, 2009

Medverkande: Manuela Velasco, Javier Botet, Jonathan Mellor m.fl

 


Alltså, filmer som tar vid exakt vid den tidpunkt föregångaren slutade är fan ofta bra. Kolla bara på Fritt Vilt, Tillbaka till framtiden och så nu [REC]2. Inte för att filmen på något sätt överskrider det som var skrämmande med ettan, nej – men den för åtminstone historien vidare i en ganska oförutsägbar riktning.


Som sagt, filmen börjar med att vi får se Angela släpas bort från kameran. Ute på gatan tillkallas ett räddningsteam som ska följa med en läkare in på ett uppdrag – som strax visar sig vara av ytterst hemlig karaktär.  Samtidigt smyger tre kids via avloppet in i det inplastade huset och hamnar snart i en uppgörelse mellan gott och ont. Check it out:




Det är svårt att skriva om [REC]2 utan att avslöja alltför mycket. Så vill du absolut inte veta någonting alls om filmen slutar du läsa här. Har du slutat? Nähä? Nu då? Bra! Det verkar nämligen som att Jaume Balagueró tittat några gånger för mycket på Exorcisten. Alltså automatiskt hur bra som helst! Jag gillar i normala fall inte den där blandningen av zombier och demoner men i [REC]2 funkar det faktiskt. Jag menar – vem blir inte peppad av gutturala, slemmiga och våldsamma småungar? Det finns också någonting uråldrigt över demonisk besatthet som tilltalar mig ordentligt. Det är som att titta på en krokodil eller en kräfta och inse att de funnits jävligt länge på jorden. Lät kanske flummigt, men jag tror du fattar vad jag menar. Nu återstår fortfarande frågan om de här ens är zombier – dör de innan de förvandlas? Jag tror inte det. Besatta människor, demoner alltså…


Tyvärr lider filmen av lite sämre uppbyggnad än originalet och ett par sämre skådespelarinsatser. Den där läkaren de följer med in tycker åtminstone jag är lite för överdriven. Men som alltid med uppföljare tror man att ”more is more” medan det egentligen är tvärtom. Visst är det kul att se en massa ungar slemma omkring men det blir lite för mycket när det blir hur många som helst. Den där smygande skräcken infinner sig liksom inte och därför kan man lätt jämföra [REC]-serien med Alien där uppföljaren också blev mer en actionfilm än skräck. Däremot fungerar delar av slutet riktigt bra – som när de måste fånga in Niña Medeiros på vinden för att försöka extrahera lite blod – huga, jamen kolla bilden. Urk…


På omlevande

astarot

Av astarot - 8 mars 2010 11:49

 

Hrmm.. ja, vad ska jag säga. Sjuka barn under tre veckor samt tre jobb att bolla plus hårdrocksfestivalen House of Metal (om förövrigt var exakt hur grym som helst. Tack för det Mats och alla ni övriga eldsjälar!) har gjort att uppdateringarna blivit lika med NOLL. Och det här kan ju knappast räknas heller utan utgör mest en länk till en intervju med George A. Romero. Hans senaste odöda rulle släpps på DVD 15 mars och fan-ihelvete vad jag ska inhandla den på studs (även om jag alltid är orolig när Romero levererar zombierullar nuförtin).


Nog snackat. Läs intervjun här.


på återlevande

astarot

Presentation

Omröstning

Är deaditerna i Evil Dead-filmerna zombier?
 Jajjemensan!
 Absolut inte alls! De är ju demoner för tusan!
 Nja... jag vet inte... vad tycker du?

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ zombiebloggen med Blogkeen
Följ zombiebloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se